Kugghjulsmannen

Takdropp

2011-11-17T11:37:00.004+01:00

Förkylningar som inte ger sig, som ger igen, som spinner i huvudet. De är inte lätta att umgås med. Alltid vid fel tidpunkt, aldrig korrigeringsbara. Ringer samtal till flyttfirman; är allt klart inför morgondagen? har ni täckpapp? lådor? motfrågor; hur många hyllmeter böcker har ni? hur mycket porslin? hur mycket mycket? Ja, det är mycket.
Ringer Persiennfabriken, varför ringer de inte tillbaka? Har de så jävla mycket att göra så de inte kan ringa tillbaka? Persiennerna måste in, hur ska man annars kunna sova? Kanske att det mörkaste november sedan urminnes tider, kan rädda oss, åtminstone ett par dagar. Men jag förutsätter att de ringer upp. Idag.

Nya möbler beställda; soffor, bäddsoffa, hyllor, garderober. Nytt boende, nytt kvarter, nytt nytt. Men för balansens skull även möbler med en historia. Har tittat på en köksgrupp av Carl Malmsten. "I naturen finns inga skarpa kanter", menade han. Det är det man vill åt. Slipa av. Man måste kunna röra sig också.

Takdropp utanför. Frost i natt. Men när kommer snön? Det känns som november har lurat kroppen, det kommer ingen snö, det blir en grön vinter, det blir en grön jul. Det är känslan just nu. Men man vet ändå. Innerst inne.

Inte är jag sugen på kaffe heller. Det får bli honungsvatten. Eller glass. Det sägs att glass lenar halsen. Det är värt ett försök.

Snornovember

2011-11-15T10:27:00.003+01:00

Det sägs att november är poeternas månad. Kanske har det nåt med den mörka dysterheten, med löven i vinden eller med nollstrecket att göra. Vem vet?
För mig är det klädernas månad; ingenting kan jämföras med höstkläderna i november. Dr.Martens på fötterna, svart, grått, vinrött, grönt, beige. Signalerar en uppryckning. Från vadå? Ja, om sommaren kommer man undan med vad fan som helst, bara solen skiner.
Känns det som.

Nu har förkylningen tagit över istället. Går omkring i mysbyxor som Beppe Wolgers bland trasdockorna. Jag känner mig inte som Thåström idag.
Har suttit, legat, stått i telefonkö en stor del av förmiddagen. Som om man inte hade annat för sig. Men saker och ting har blivit gjorda, jag har lastat av. Blivit lite lättare. IT-supporten på Uppsala kommun. Hade de inte kunnat ge mig ett annat tillfälligt lösenord än hej123? Vart har fantasin tagit vägen?
Å andra sidan har väl Uppsala kommun aldrig gjort sig kända för att ha fantasi. Eller humor.

På fredag flyttar vi till en ny lägenhet, en våning. Det blir väl det när man överstiger 100 kvadrat? Jag kommer inte att sakna mycket här. Den där vattenskadan och föreningens styrelses misshandel av oss innan vi flyttade hit, har legat som ett mörkt täcke över hela tillvaron här. Jag önskar att jag hade gjort en Eric Cantona, sökt upp var och en i den dåvarande styrelsen, ringt på och tittat de rakt in i ögonen, och sagt I-d-i-o-t. Till var och en. I tur och ordning. Varken mer eller mindre.

Sa hej då till tvättstugan i varje fall. Kändes lite vemodigt när jag stängde igen dörren. Måste vara alla de timmar som vi delat, all smuts som blivit ren.
Och nu då? Väntan. Väntan på att den här förbannade förkylningen ska gå ur kroppen. Gjorde ett tappert försök i morse, rakade mig, filade fötterna, smorde in, fräschade upp mig helt enkelt. För att känna mig frisk, lura kroppen lite.
Det misslyckades.

Ny diktsamling!

2011-08-25T20:35:00.003+02:00

http://www.litenupplaga.se/826

köp gärna boken. Jag är själv väldigt nöjd med den. Till skillnad mot förra boken, är det nu en ren diktsamling. Omslagsfoto av Joanne Leonard, bilder i boken av storebror Peter Larsson. Går även att besälla via bokhandeln, om man vill krångla till det...
Jag kommer inte att sälja någon bok själv den här gången, utan det är ovanstående länk som gäller. Tack på förhand!

/Magnus

Övervåld

2011-06-27T10:13:00.003+02:00

Jag är så otroligt jävla trött på att bli liknad vid judehatare eller Hitlersympatisör, så fort man kritiserar Israels politik..
Det får räcka så för den här morgonen.

Äntligen...

2011-06-21T13:49:00.003+02:00

...så har jag skickat iväg mitt manus med dikter till förlaget! Ni som har varit här och läst, kommer säkerligen att känna igen en del, men i stort sett allting är omarbetat och klätt i en ny, förhoppningsvis fräschare, kostym..
I boken kommer också fyra bilder att ingå, för att illustrera ett varsitt "kapitel" i boken. Min storebror har tagit fotona, och detta gjorde vi i Uppsala en grådisig måndagmorgon i juni, klockan 04.00.. Tack för det, liksom tack till Joanne Leonard som låter mig ha ett av sina foton som omslag till boken.
Boken kommer ut i september som det ser ut idag, och jag återkommer senare med info om hur man beställer den.

Så nu är det bara att börja arbeta med nästa bok. Därför kommer jag heller inte att publicera dikter mer på denna blogg, utan jag kommer mer att skriva om vad som pågår, och vad som borde pågå, i denna värld. Lite mer som jag skrev när jag började skriva på AB för många år sedan.
Vad boken kommer att heta? jag kände så in tystnaden, förvissad om att du sov. Med litet j.
/Magnus

Natt

2011-06-08T15:22:00.003+02:00

jag känner dina andetag
hur de slår mot min hals
så tungt vinröda
så vilsamma

under en sekvens
lägger sig mörkret kompakt

det är där vi somnar om

London Years

2011-05-30T20:29:00.003+02:00

inte med ett ord hon nämnde
sin längtan bort

Uppror

2011-05-24T09:58:00.002+02:00

jag ser samspelet utanför
hur grenverken parerar
de oberäkneliga vindarna
hur de hjälps åt
och banar väg
för upproret

Självdiagnos

2011-05-17T14:33:00.003+02:00

jag borde vara här nu
låta sekunderna landa
ta mark
låta de besmittade nerverna
vara ifred
men ingenting är längre
här
ingenting är längre
nu

allt i mig är på väg
det står aldrig still
någonstans där framme
långt långt där borta
kan jag se lugnet
kan jag se min kropp
befriad från mig själv

Twilfit

2011-05-12T12:53:00.001+02:00

som
en
dysterslö
vind
plutade
din
kropp
ut
från
reklampelaren

som
ett
lealöst
stycke
kött
helt
utan
värdighet

Köksperfektionism

2011-05-06T09:48:00.005+02:00

de små små tonerna som uppstår
när jag vänder upp glasen i skåpet
de fjäderlätta dunen som singlar ner
som landar på golvet omkring mig
den verklighetsfrämmande vibrationen
som uppstår i rummet
allt det där försöker jag hantera
sila mellan fingrarna
forma till något oslagbart

Vara Vänner

2011-04-29T10:25:00.004+02:00

mina långsamma vintersteg tynade sakta bort
sedan de skrapat över den tunga snön
nu seglar de iväg
möter molnen högt däruppe
ser änglarna som främmande fåglar
som små vackra avarter
som tänkbara vänner
där nere

Drottninggatan

2011-04-15T09:30:00.003+02:00

ser udda existenser
glida fram över plattorna
deras solglasprydda blickar
mot himlens tusen dörrar
och kängorna så flyktigt lätta
balanserar ovanför
de kalkerade drömmarna

Vägs ände

2011-04-12T10:11:00.004+02:00

jag såg de tunga andetagen
under asfalten
hur det bildades raviner
i de bortglömda gränderna
hur all tillstymmelse till liv
beslutsamt trycktes undan

från rummen i höghusen
hördes röster
ord utan betydelse
fraser utan adress
och genom fönstren sedan
de övergivna dunen
från de smutsiga täckena
de bildade formationer i luften
singlade sakta ner
kvävde stadens utslocknade nerv

Euphoric

2011-04-06T14:24:00.008+02:00

jag kan se mig själv
som yngre
de omärkta linjerna
ovanför min hud
jag kan känna mig själv
som yngre

samma pose
samma tyngdlöshet

jag kan se mig själv
som yngre
textkonvolutet konsekvent vilande
i min hand
hundraåttiograderdeltaslö
och samma febriga nerver
som förr

CaféKaos

2011-04-05T14:34:00.003+02:00

de trasiga dörrarna glödde i natten
stod på glänt och lockade in
de nedsövda själarna
innanför gjorde rummen plats
skapade ordning i kaoset
sopade rent borden
från aska och bensin
skakade åter liv
i de brinnande krediterna

Streberman

2011-04-01T13:33:00.005+02:00

jag såg duvhöken på håll
hur den kom upp bakom din rygg
slog sönder stadens silhuett

hur den pressades samman
av tryckvågorna
från citys skenande avarter

hur den parerade
vek undan
och sakta lyfte mot skyn

hur den sedan grandiost
cirklade kvar ovanför dig
smälte in
i dina självupptagna planer

Resignation

2011-03-24T09:42:00.006+01:00

jag kan se grenarnas modlöshet
hur de ger mig fri lejd
på min vandring mot
det oförstörda

Skyline

2011-03-17T09:13:00.003+01:00

jag känner mig dov
inte anträffbar
jag känner hur kängorna gör halt
på den nyväckta asfalten
känner i nervbanorna
hur mina vintersvala ögon
styr bort
alla konversationsinviter

06.37

2011-03-15T10:49:00.003+01:00

på rygg och frånvänd
tog jag emot persiennrasslet
såg hur änglarna
ramlade in
hur de tog sig över
mina utsträckta skyddsarmar
genom mitt huvud
in i kudden
skapade oordning
bland de sövande dunen

Statiskt

2011-03-10T13:10:00.002+01:00

den oranga kappan
byggde in sig i rummet
lämnade ingen oberörd

Nova

2011-03-10T12:21:00.002+01:00

genom viskningarnas dal
genom de obrutna regndropparna
genom tät tät
vegetation
av oskuldsfulla drömmar

hur du hade vankat av och an
letat efter öppningar i ditt
rosa skimmer
hur du krafsat
på det svarta
lockat till dig de mörka
ostyriga molnen
smakat på det destruktiva
saltet

genom viskningarnas dal
genom de obrutna regndropparna
genom tät tät
vegetation
av oskuldsfulla drömmar
hade du slutat vandra

*

2011-03-08T08:41:00.007+01:00

tunna droppar föll ner
som ett långsamt
regn
föll tunna droppar
ner
la sig på min hud

som ett genomskinligt
regnbågstäcke
la sig dropparna på min hud

jag höjde mina armar
långsamt och avigt
lät de sväva ut
bortom min kropp
och dropparna föll ner
ner föll dropparna
och bildade en tavla
på den svarta asfalten

tusentals droppar
föll ner
formerade sig stilla
så i spegeln sedan
den osminkade bilden
av kvinnan

Snårskog

2011-03-03T12:49:00.003+01:00

dina fingrar for in i mitt hår
lirkade runt och byggde bo
för en kort sekund
försvann hela känslan
det var som om
du var borta
sedan kände jag
återigen
dina lätta fingrar
och hur din röst
viskade
inuti mitt huvud

Noll° Plus Sju

2011-03-02T10:38:00.005+01:00

som en vilsen tussilago
hängde du upp och ned i trädet
sorterade solens strålar
lät dem interfera förbi
dina slutna ögon
lät de leta sig in under
din isolerade vinterhud

Svensk Tiger

2011-03-01T14:35:00.004+01:00

Hur känns det att bo i ett land som förser andra länder med avancerade vapensystem? Hur känns det när du ser bilder på barn som tömts på blod, där hjärnan bildar en oformlig sörja bredvid den krossade skallen? Hur känns det när du ser bilder på våldtagna kvinnor, som lämnats av soldater med makten av att ha ett svensktillverkat vapen till hands? Hur känns det när du ser sönderbombade byar eller hemlösa människor på flykt? Hur känns det när du ser den lilla flickan på gatan, som gråter smutsiga tårar över sin sönderskjutna mamma?
Hur känns det nu, när du tänker att du inte har någonting med det där att göra? Hur känns det nu, när du lurar dig själv?
Hur känns det nu?

Besök Svenska Freds om du känner någonting.

*

2011-02-18T12:23:00.004+01:00

de ifrågasatte din rätt att tolka universum
som om de borde veta
som om de fyllde ut de grå kostymerna
de ifrågasatte din rätt som människa
du ville inget hellre
än att förinta deras instängda hjärnor
de ville inget hellre
än att slita ner dem
från de cementerade piedestalerna
du ville inget hellre
än att få fritt spelrum
i ditt alldeles egna universum

Slagfält

2011-02-17T18:30:00.003+01:00

avlagringarna
under mina naglar
talade ett främmande språk
gjorde att jag inte förstod
eller ens kunde se
min egen självbild

Den totala osanningen

2011-02-10T13:52:00.004+01:00

för vems någons skull
byggde du dessa avarter
av materiella berg i dina livsrum
för vems någons skull
valde du dina vägar
någonstans under din trasiga själ
ligger din meningslösa karriär
och väntar på ett svar

I Mercedes ljus

2011-02-08T12:49:00.003+01:00

jag stod där och såg ut över staden
orörlig och utan att blinka
såg jag hur allting rörde på sig där nere
en mosaik av tung tröghet
mitt i all skenande hysteri
jag såg de kamouflerade änglarna ovanför
avvaktande och helt nere i varv
jag stod där och andades stilla
andades utslitet syre
andades massiv förflackning

I morgon

2011-02-07T15:03:00.002+01:00

jag ville vara tårarna på din kind
för att kunna hjälpa dig tillbaka
du hade stängt av din elektricitet
sa att du ville hålla alla dörrar låsta
men jag ville bara vara där
interfera med dina mörka ögon
provocera dina deltaslöa nerver
få tillbaka ljuset runt dina läppar

'de frias land'

2011-02-04T13:57:00.006+01:00

jag ser hur tårarna faller från din kind
hur de skiftar färg i neonljusets sken
jag ser hur de lämnar
din glansiga hud
de faller så långsamt ner
så långsamt faller de ner
och sprängs tillsammans
med dina tusen drömmar
mot den feberheta asfalten

Genom fönstret

2011-01-31T08:32:00.003+01:00

jag stod och såg ut över
min ungdoms gata
tyst och stilla
låg den där
med snön hängande
som frusna laviner
utmed trottoarerna
jag försökte minnas tillbaka
när jag gick där sist
med vetskapen om
att den där gatan var min
att det bara var jag som ägde den

Pastischfritt

2011-01-27T11:40:00.003+01:00

du bar upp dina höfter
så lätt och elegant
följde minsta förskjutning
i ordflödet

Reducerad

2011-01-26T14:18:00.003+01:00

i minimalismens rum
existerar ingenting annat än
den svarta
svarta
så svarta livslinjen
rakt genom mitt synfält

Em

2011-01-25T12:24:00.002+01:00

du höll ut på den långa tonen
lät den sjunka in i hela rummet
du fokuserade blicken
och förde den med pekfingret
framför ditt ansikte
förde den med pekfingret
tillbaka till ursprunget

Exopterygota

2011-01-21T13:41:00.005+01:00

under mina nerver
arbetar insekterna feberhårt
slungar ut infrastruktur
i hela mig
rör runt i mitt inre
skaver på mina tankar

En dag som denna

2011-01-21T11:14:00.005+01:00

husen avvaktar
träden avvaktar
står på vakt
bakom varje hörn
jag kan känna det
i mitt inre
hur det cementeras
och sprids i min kropp

det ligger i luften
en dag som denna
allting avvaktar
ingenting vågar ta steget
ut

*

2011-01-19T15:19:00.004+01:00

staden som jag minns den
finns inte längre
lyftkranarna och grävskoporna
förändrade vyerna
lämnade oläkta sår
i mina gamla stråk

00.01

2011-01-18T12:01:00.003+01:00

du hörde knarret
från trappan
det omöjliga ljudet
i det nattstilla huset
du kände av suset
i ditt hår
kände kylan belägra
varje kvadratmeter
av rummet

Silverstaden

2011-01-16T13:29:00.003+01:00

Jag minns när jag som liten lekte i sandlådan. Vi byggde vägar, broar och till slut hade vi en hel stad runt oss. Jag var alltid nog med att köra bilarna i "skalenlig" hastighet, varsamt och lätt över den skuggtunga sanden.
Jag förstod aldrig barnen som flyttade sina bilar sekundsnabbt över gatorna, från den ena sidan av staden till den andra.
Det fanns liksom ingen verklighet i det.

S:t Julien Le Montagnier

2011-01-14T13:50:00.005+01:00

kullerstenarna i gränden
böljade som ett försiktigt hav
runt dina vita klackar

vid foten av de höga fasaderna
vaktade gallergrindarna
vartenda steg du tog

skimret från himlen slog i rutan
på den lilla butiken bakom din rygg
och trots att du rörde dig framåt
trots att du lät orden flöda
var det som om
du var huggen i sten
en vogue i ljuset
i antikt vit
bländande sten

*

2011-01-13T13:25:00.005+01:00

våren skymtade förbi idag
en sekundsekvens i kylan
om hur du rörde ditt ben
först hastigt och sedan
mjukt och följsamt
ner mot marken
hur du tog emot
och parerade tyngden
så din arm långsamt
mot ditt huvud
ditt hår flyktigt åt sidan
och dina ögon sedan
så frånvarande
som en deltaslö dag i april

Reträtt

2011-01-12T14:05:00.005+01:00

jag kände lukten av fel medicin
kände lukten av vanmakt
kände det okontrollerat
det var över och i hela mig
rörde runt i mitt blod
jag stod i en gatkorsning
visste inte åt vilket håll
jag skulle gå
såg dieselmotorerna
göra djupa fåror i luftrummet
såg trafikljusens frispel
hur de kastade ut sina färger
som små missiler for de omkring
och löven som bara snodde runt
runt runt runt
och sedan gick allting så fort
det kom från ovan
utan förvarning tog de mig med
tog mig med till det där röda
och jag var fast
kunde inte ta mig någonstans
allt jag ville var att fly därifrån
jag hade aldrig bett om detta
aldrig antytt något åt det hållet
nu blev allt till ett stort sår
som en het fuktig smet över min hud
som ett intrång i min själ
men allt jag ville och hade bett om
allt jag ville och någonsin hade bett om
det var det där enkla rena
det enkla rena
det okomplicerat vita

Stormen

2011-01-11T14:39:00.007+01:00

från väster kom du in
med stormen
med dropparna
med kristallerna

med undantagstillståndet

Elektrisk

2011-01-10T09:43:00.005+01:00

på linje elektricitet
regnar ner som berusat hagel
i vinternatten

och du mot fasaden
höjer dina armar så provokativt
mot den svarta himlen
slår så en volt över gatan
sprider ut små änglar
över den glittriga asfalten

på linje elektricitet
regnar ner som berusat hagel
i vinternatten
regnar ner
och berusar änglarna

Det är så här det måste kännas

2011-01-07T17:58:00.003+01:00

En mardröm jag hade för många år sedan, klar och fullständigt tydlig. Finns tidigare beskriven i boken "Krossat porslin" (2007).

"Jag befinner mig på en stor parkeringsplats, en eftermiddag i augusti. Hundratals med bilar är spridda över den svarta, heta asfalten. Som små legobitar bildar de tillsammans en mosaik ovanifrån.
En man med revolver jagar mig, och jag vet inte varför. Trots alla bilarna runtomkring, är vi ensamma. Inga andra människor syns till.
Jag kastar mig så ner bakom en bil, en vit kombi. Lägger mig platt mot asfalten och söker efter galningens ben och skor.
Det luktar damm och sommar.
Plötsligt ser jag honom, ett par rader bort, ser hur han söker av området med kuslig noggrannhet. Jag svettas i mina handflator och mitt hjärta slår dubbla slag. Jag känner blodsmak i min mun.
Han närmar sig successivt, men så viker han plötsligt av åt vänster, och börjar gå bort ifrån mig. Hur jag än söker av, kan jag inte se mannen någonstans. Jag ligger och väntar, kanske en timme, kanske två.
Jag känner mig domnad.
Till slut bestämmer jag mig för att titta upp över motorhuven, för att få syre, för att kunna ta mig vidare till säker plats.
Då står han där, rakt framför mig, tre eller fyra meter bort, och han avlossar ett distinkt skott. Jag kan tydligt se eldslågan i rörets mynning. Han träffar min käke, snett till höger, och en kort stund står jag helt stilla, ser in i mannens ögon. Sedan sjunker jag ner mot framskärmen, känner däcket på vänster sida och jag lutar ryggen mot plåten, känner chocken komma över mig. Jag tar mig för hakan och det är varmt, klibbigt. Det är trasigt.
Först känner jag ingen smärta, men sedan kommer den, väller över mig. Det är monumentalt, och samtidigt känner jag hur det försvinner, livet. Det rinner ur mig, lämnar mig så långsamt, så långsamt. Allting blir vitt, det blir varmt, och sedan är allting över."

Det är så här det måste kännas.

*

2011-01-04T12:27:00.003+01:00

jag hörde hur du rörde dig på övervåningen
och så lätt dina nakna fötter skapade tonerna
jag kunde känna dina andetag i hela huset
höra hur du höll takten
till stormen som rasade utanför

sedan stannade allting av för en sekund
tapeterna föll ner från väggarna
bildad ett böljande hav på golvet
och man kunde se dig
i det lilla runda fönstret ut mot fälten
kunde se hur du drog dina fingrar
genom ditt mörka hår
kunde se hur du ritade om kartan
kastade om i oordningen
hur du slöt ögonen
och satte eld på ängarna där ute
satte eld på allting som kunde andas

Bokslut

2010-12-30T12:39:00.003+01:00

jag känner att mina nerver
har blivit ett år kortare
hur allting snavat
i den egoistiska sörjan
hur allt av värde
inte längre får plats

och jag ser hur det obegåvade
spelar fritt i rummen
fritt spelrum
till obegåvade applåder

Innan Solen Återvände

2010-12-17T11:19:00.002+01:00

jag vet att du inte ville åt det där regnet
men lik förbannat var du där
du skrek åt gudarna
gestikulerade och grät
och regnet och dina tårar
droppade som briljanter
till slut stod du där
mitt i det blåa havet
du resignerade
släppte allt och föll baklänges
och din skyddande mascara
färgade vattnet svart

Sövd

2010-12-14T14:36:00.003+01:00

jag ser mig själv ovanifrån
i det vita ljuset
ligger jag på rygg
och jag ser hur hon drar
den sylvassa skalpellen
lämnar ett öppet sår
över mitt bröst

det vita ljuset är så tungt
vitt och tungt
och jag ser hur osynliga armar
fäktar och slåss
försöker förmå min själ
att stanna kvar

Kassaapparatsneuroticism

2010-12-12T17:58:00.003+01:00

jag tappade andan så fullkomligt
men på något sätt lyckades du
slita ut hjärtat
ur halsgropen på mig
få mig lugn igen

MR2

2010-12-08T17:23:00.004+01:00

och säg mig
var det inte en olycksbådande ton
i din tunna röst
när du sa att allt var klart
och jag sa adjö

Hennes Rygg

2010-12-07T14:42:00.002+01:00

avigt lång och utsövd
avigt vacker och nere
jag såg på landskapet
såg himlen ovanför
hur allt symmetriskt
förflyttade sig i takt
när din arm föll
i en båge
bakom din nacke

Vinter

2010-12-06T12:42:00.002+01:00

DN-dag

2010-12-06T10:25:00.005+01:00

Förkylningen klänger på mig som ett koppel av insekter insvepta i lim. De kommer objudna, de är inte önskade. Så kaffet är utbytt mot honungsvatten, och man inser ganska snart att den här dagen inte kommer att nå några högre höjder. DN får verka som medicin.
Finner beskrivningen av Carl Bildt som väldigt underhållande, som en amerikansk diplomat har yttrat; "a medium size dog with a big dog attitude". Lysande i all sin enkelhet. Lite Reinfeldt-varning här också va?
Läser vidare att tre centerpartister på debattsidan kräver att "bilister med dubbdäck ska betala för nedsmutsningen". Jag är helt inne på att miljön måste betalas, jag tror till och med att jag tillhör de få procent i det här landet som tar miljöhotet på allvar. Men frågan är om man inte attackerar på fel sätt här. Jag menar, pensionärer med rullator som drar fötterna i asfalten, ska det utgå en extra "släpskatt" för dem också när de river upp partiklar i mängder efter våra trottoarer? Nej, jag trodde väl inte det.
Sverker Lenas tycker att man ska börsintroducera Satans Järnvägar, och sälja hela rasket som folkaktie. Tyvärr tror jag inte att Satan är intresserad. Och ingen annan heller.
På förstasidan basuneras ut att "det krävs flera stora satsningar i Öresundsregionen för att Sverige ska stå sig i konkurrensen om invånare och företagande". Förslag som nämns är en ny väg- och tågtunnel mellan Helsingborg och Helsingör, och höghastighetståg från Sthlm som når Hamburg på fem timmar. Ökad tillväxt står i neonfärg över den gigantiska moroten. Har vi hört den förr? Annars då? Hajskriverier, ny operationsmetod mot fetma, varning för tjuvar under julhandeln, båtturer till öar i skärgården hotas, kvinna sparkade bort våldtäktsman, tårgas mot valprotest på Haiti och skidlandslagets Anna Haag äter tydligen för mycket godis.
Slutligen läser jag att Andreas Carlgren inte tror på ett nytt klimatavtal i Cancún. Och nej Andreas Carlgren, det är du famejfan inte ensam om! Vem fan skulle kunna tro på det? Världens största sandlåda, i en stad i Mexico, de ständiga nattmanglingarna (som om tiden skulle kunna ta slut..) och de återkommande tillkortakommandena. Nej, och inte ens slipsen var snygg Andreas Carlgren.
Dags för mer honungsvatten.

-20

2010-12-01T13:25:00.002+01:00

snön gnisslar under kängorna
och folk söker skydd
bakom sina snöbarrikader
jag kan känna hur kylan
förgör den här stadens
galna nerv
känner hur allt går ner i tempo
känner hur allt blir så där
kav lugnt

*

2010-11-26T08:56:00.002+01:00

i en värld fylld av
dårskap och lögner
kände jag mig inte
på något sätt utanför
jag stod mitt i
och såg på

Nov.10

2010-11-24T13:15:00.003+01:00

"Ibland när jag tänker tillbaka kan jag tycka att dina tankar alltför ofta var för svarta. De dröp av påklistrad ångest och var själva essensen för hela din framtoning. Som någon som söker sig problemen, intalar sig själv att allt runtomkring är ett helvete, och sedan när allt kommer omkring, då är det just så det hela förhåller sig.

Jag var tveksam inför det där, hela den där grejen med en osande frustration som en nimbus runt din hud.

Din bleka, släta hud.

Dina iakttagande ögon, den sökande djupa blicken, som snappade upp allting framför dig som kunde framstå som ett hot.

Och våra samtal sedan; de vandrade sina egna vägar, ställde frågor, sökte svar, återigen nya frågor, studsandes mellan väggarna, men aldrig att vi tyckte oss pricka rätt. Det var alltid någonting som lämnades kvar, som en landmina att trampa på vid nästa nattliga session."

/utdrag nov.10

Röd november

2010-11-23T09:36:00.003+01:00

det var någonting inom dig
som höll på att förblöda
det tog plats i ditt inre
bredde ut sig längs med dina armar
och ut i dina blodröda sockerdrömmar
där vägde du stålet
så minutiöst precist
kände makten
kände lusten
att ta någon annans liv

Antigudinnan III

2010-11-17T13:40:00.007+01:00

du sa att du skulle kunna dö
för kärlekens skull
för den erotiska laddningen
i ditt bröst
att du skulle kunna ta emot
den helmantlade ammunitionen
bära den med dig
du andades ut en bitterljuv smak
av kallt rent stål
där du hånglade upp maskingeväret
mot himlen

*

2010-11-16T14:14:00.004+01:00

jag ser hur du sänker din blick
hur du drar ner hela rummet mot golvet
hur vi andra följer med
lägger oss på rad
som om allting vore linjärt

jag ser hur du med små nätta medel
får allting på plats
din arm i båge över axeln
hur du greppar stålet
och känner lugnet
sprida sig genom din kropp

Nina Kinert - I Shot My Man

2010-11-16T14:09:00.001+01:00

Stor konst. Det är när du tappar andan, du känner det.

Kravlös

2010-11-15T10:28:00.002+01:00

regnet faller utanför
lätt och mörkt
faller regnet utanför
jag förlikar mig med känslan
av att bara släppa taget
nästintill tyngdlöst
helt utan krav
faller jag ner
låter allt vara
låter kängorna stå
orörda i hallen

Tadeusz

2010-11-12T15:44:00.005+01:00

när jag var ung etsade jag in
mina hjältar i min själ
som en tatuering som aldrig
skulle gå bort
så att ingenting kunde
ta dem därifrån

Gare d'Austerlitz

2010-11-09T10:14:00.004+01:00

Jag minns de gånger då vi gick ner till stationen tillsammans. Vi satt på perrongen och väntade in tågen. Tittade på människors rörelsemönster när tåget skymtade till långt borta i kurvan, lyssnade till sorlet som vibrerade ut under taken och stålbalkarna, hörde ljudet från resväskors hjul mot den grå betongen. Vi såg deras blickar och vi såg deras positioneringar.
Sedan satt du med slutna ögon och bara lyssnade, när tåget åter rasslade igång. Du räknade liksom in takten, höll dina händer stilla på dina lår, men lät dina fingrar nästan omärkligt trumma mot det slitna jeanstyget.
Du andades stilla in den svala luften genom näsan, och när tåget försvann bortom bangården, andades du sakta ut igen, öppnade dina ögon och lät dina axlar falla ner som en hög med grus, mot den gröna bänkens ryggstöd.
Långt senare förstod jag att det var dina egna drömmar du såg försvinna över rälsen. Att det var din oförmåga att förstå språken och koderna, som höll dig kvar. Att dina kängor måste ha känts som bly, när vi åter vandrade tillbaka genom parken.

Reservat

2010-11-08T08:59:00.002+01:00

du sa att du ville vara ett med naturen
att du ville in i årstidernas
virvlar och stormar
att du ville känna vinden
slita tag i ditt blonda hår

och jag sa
att allt det som växer
kommer att dö
jag sköt skrovliga pratbubblor
om hur allt liv övergår i svart moras
och förmultning
jag ville inte ha någonting av det där
jag ville bara förbi det upphöjda
förbi peaken
och jag sa
att jag aldrig skulle kunna nöja mig
med mindre

Wayne Hussey

2010-11-05T10:37:00.008+01:00

Det är i slutet av mars 1990. Jag och Eastflower sitter på ett slitet rum på Gustav Vasa Hotel i Stockholm. Vi har solglaögonen på och dricker Blue Nun. Varm Blue Nun, i vita plastmuggar. Det är en seans som pågår, lugnt stilla. Vi nynnar på Butterfly On a Wheel, och förbereder oss för kvällen. The Mission är i stan. Wayne Hussey, Simon Hinkler, Craig Adams och Mick Brown. Just i detta ögonblicket världens bästa, och coolaste, rockband. Vår ambition är att ligga på samma nivå.

Vi tar tunnelbanan ut till Globenområdet, sammanstrålar med broder och en hel del andra svarta gothkonfirmander. Och när Simon Hinkler slår an det första ackordet till Beyond The Pale och Wayne Hussey, i magiskt svarta solglasögon, grepper mickstativet, då stannar tiden.

4 november 2010. Jag och broder sitter mjukt komfortabelt på en pub i centrala Gävle och tar ett par öl. Ingen av oss bär solglasögon. Vi pratar gamla minnen och minns våra hjältar som hjältar. Vi tar en kort promenad till Gävle teater för att se Marcus Birro, och - Wayne Hussey! På sätt och vis en helt orimlig tillställning.
Men det är inte det.
Birro är riktigt bra, träffsäker och rolig. Jag tycker för övrigt att han får oförtjänt mycket kritik i media. Är det så att människor (i Jantes anda) har svårt med vassa intellekt?

Men hur som, helt plötsligt står då Wayne Hussey där, på Gävle Teaters scen en höstkväll i november 2010. Han inleder med The Cures A Night Like This, tillbakalutad, tonsäker och med karakteristiskt gitarrspel. Givetvis har han solglasögonen på sig. Och jag kan inte annat än le. Jag tittar på brorsan bredvid, han ler också. Endahl snett framför ler. Vad annat kan man göra? The Mission var ett av ledmotiven till vår ungdom, de fanns alltid där, de var ständigt närvarande.
Nu står Wayne Hussey där med grånat hår, skinnjacka och jeans. Och han står där som den hjälte han är. Det är inte så att tiden stannar, att det är älvor och magi i mitt huvud, men det är helt okey. På något sätt är det precis exakt så som det ska vara. En höstkväll i november 2010, på Gävle Teater.

Rubinen

2010-11-04T13:12:00.004+01:00

Jag tog en sväng på mina gamla gator idag. Regntunga och kalla, på något sätt avkodade. De där gatorna var mina en gång i tiden, eller våra, så var det, vi var aldrig ensammma, vi gick där, sida vid sida. Alltid på väg.
Jag kan än idag känna hur sulorna klibbade fast mot den heta asfalten, hur sommaren doftade av feber, hur vibrationerna i luften fick oss att spela sånger, fick oss att leva. På riktigt. Den ständiga friktionen.
De där gatorna var verkligen våra.
Jag ska inte säga att vi övergav dem, det gjorde vi aldrig, men utan att vi riktigt märkte av det, försvann det, känslan. Andra tog plats, andra fick ta över.
Och vi då? Vi försvann åt olika håll, kodade in oss på andra gator, i andra städer.
Men det är som om ingenting av det där gamla lever kvar. Jag kan tycka att fasaderna saknar liv, att gatorna ligger öde, att friktionen är satt ur spel.
Eller så är det bara så enkelt att det är en annan tid nu.
En helt annan tid.

Laddat Lugn

2010-11-01T09:51:00.002+01:00

jag hör hur sekunderna tickar fram
jag hör varifrån ljudet kommer
med slutna ögon
och medicinfria drömmar
styr jag tiden
exakt dit jag vill

City

2010-10-28T14:10:00.003+02:00

tungt anonym i stadens mitt
vandrar jag omkring i timmar
ser folk rätt in i ögonen
vänder ut och in på några sekunder
av deras liv

En Vanlig Dag.

2010-10-26T16:15:00.004+02:00

Åkte upp till köpcentrat idag, genom en rödgul höst i minusgrader. Precis en sån där dag man skulle kunna äga, helt på sina egna villkor. Men det är inte en sån dag idag, det är inte därför jag är ute, det är inte därför jag åker upp mot köpcentrat.
Jag åker dit för att få höra röster, för att få se människor röra på sig, för att få se deras munnar forma ord, se deras beslut och se deras handlingar.
Jag går planlöst runt, som en pank turist. En människa som genom en övervakningskamera lätt skulle kunna misstänkas för grov brottsplanering, trots att jag ser ut som vilken modern höstman som helst. Svarta kängor, grå byxor, svart jacka, röd/grön/brun/beige/svart/grå halsduk och grön keps, inte sportmodell.
Jag tar ett varv runt hela komplexet, känner av, känner in. Kollar in skor i en butik, bläddrar lite förstrött genom skivnyheterna i en annan. Tittar och lyssnar på folk. Sedan får det räcka.
Jag känner mig tom. Men kanske lite mer social än innan.
Ändå känns höstsolen som en befrielse, när jag kommer ut på parkeringen. Och jag ställer mig sakligt frågan; vad jag skulle jag upp hit och göra?
Egentligen.

Anna Ternheim - What Have I Done

2010-10-22T12:34:00.001+02:00

Avskalat.

صلح؟

2010-10-20T12:56:00.006+02:00

helt plötsligt stannade allt av
en dov ljudmatta la sig över staden
tryckte ner allting mot marken
förminskade ljuset
och jag såg bilderna komma för mitt inre

hur liv slocknade
hur händer famlade
taggtråd som vreds om
munnar som dränktes av blod

och jag såg bara kvinnor och barn där ute
inga soldater inga män
inget så våldsamt svekfullt och fel

Balans

2010-10-19T11:03:00.002+02:00

Det är när det blir outhärdligt, när det attackerar en från alla håll, när man inte längre kan komma undan.

Det är då tankarna kommer. Om att packa väskan, tanka upp bilen, åka de där 40-50 milen, helt enkelt de mil som krävs, ut på motorvägen, norröver, snabbt, 1000 m ö.h, parkera och meindlgå ut på kalfjället, bort från larmet, bort från ljuden, lägga sig på rygg, sjunka ner i vakuumet, sluta ögonen. Ta emot.

Och bara lyssna till tystnaden.

*

2010-10-18T13:26:00.003+02:00

jag känner dina andetag
hur de slår mot min hals
så tungt vinröda
så vilsamt oberörda

under en sekvens ligger mörkret kompakt
det är där vi somnar om

End of Eternity

2010-10-17T14:42:00.009+02:00

Strax nedanför Kvarnbo Kvarn 14.39.

*

2010-10-17T12:30:00.004+02:00

jag såg dig på avstånd

i gryningen
hur du fjäderlätt rörde dig fram
över de svala rundhällarna
hur du med brokig avighet
lät dina kläder falla av

och jag kunde höra hur du sjöng
sjöng för de tusentals växtvärkarna
på ängen nedanför

*

2010-10-15T09:03:00.006+02:00

du satt så nära

så tätt intill

jag kunde röra vid din hud

sträcka ut armen

röra vid din hud

du satt på den upphöjda piedestalen

och jag såg hur du tog sats

hur du värkte ut dina pratbubblor

hur orden for åt alla håll

hur de brokiga bokstäverna skrev

att du aldrig nånsin skulle komma ner

...Som Eld

2010-10-14T09:23:00.000+02:00

Jag minns när vi var överallt.
Samtidigt.

1010070811

2010-10-07T12:26:00.000+02:00

Så är stormen över oss. Det där skimret, som ljög om sol i morse, är borta. Nu ligger en grå regntung hinna över staden.

Jag kan höra ljudet av maskiner långt där borta, se ljuskällor som små bloss i väster. En radiobil som skymtar förbi nedanför el-centralen. Det är höst ute.

Ofrånkomligt.

En höst som ingen egentligen vill åt. Som alla vill bort ifrån. Det finns ingenting som drar mig dit, ingenting som tänder gnistan i mig. Man kanske skulle kunna luras in i det, med tända stearinljus och röda servetter. Kanske, men inte idag.

Ser mig själv i spegeln.

Det är uttryckslöst och tömt på vitala nyanser. Det finns mycket där som vittnar om fuktig höst. Någonting som vittnar om storm. Jag sluter ögonen och lyssnar intensivt. Jag kan inte höra något endaste ljud.

Jag släcker lampan, stänger till dörren.

Ett vakuum uppstår. Ett mörkerrum utan ljud.

Här inne finns inga årstider. Konstant värme, ca 21 grader. Men de hårda sjöstensplattorna är mjuka, de har en själ. Jag kan känna de under mina fötter, hur de välkomnar min närvaro.

Jag kan plötsligt höra, hur vågorna sakta slår in mot de rundade klipporna. Hur värmen från solen sluter sig som en filt runt min kropp. Jag kan höra barnskrik i vattenbrynet, jag kan känna varm hud när jag flyttar min hand decimeterkort. Jag kan höra ljud som inte interferar, som får och tar plats i mitt inre. Jag andas så lugnt, så sakta. Vet att horisonten långt där ute gör en tavla som aldrig kommer att försvinna. Jag känner smaken av salt på mina läppar.

I en minut är jag där.

Sedan återkommer hösten, då jag hör hur det gamla livlösa trädet utanför köksfönstret knäcks, bryts av, och faller ner mot den vattensjuka gräsmattan. Sedan står jag där i köket och ser vad jag sedan länge vetat om; att det där trädet kommer att ligga där på marken, tids nog.

Nu ligger det där, som ett fnasigt plockepinn.

Och det är vackert.

De rödgula bladen från träden bredvid, ger en aktningsfull inramning. Det är så här naturen bäddar om. Stökar undan, ger plats. En sval känsla sprider sig inom mig, jag dricker av mitt kaffe, bläddrar förstrött i DN, och jag längtar ut. Jag tar på mig regnstället, kliver i stövlarna och lämnar de uppvärmda rummen bakom mig. Känner hur tiogradig fukt slår mot mitt ansikte.

Det finns ändå ingenting som hösten.

Exploding Head Syndrome

2010-10-05T13:43:00.003+02:00

so I let my hand grope towards the outskirts
away from the deafening roar
dew was thick and my fingers became wet
I crawled myself out and met the sun
felt the wind drift by
saw the autumn leaves fall to the ground
I saw a new town
an epic works of colors and patterns
felt the smell of earth
felt the smell of resignation

*

2010-10-04T09:58:00.000+02:00

i huset nedanför

gnisslade gångjärnen

tapeterna hängde ner

tappade mönster

väggarna böljade

som ett öppet hav

och bakom takvåningens fönster

blickade någon ut

sände ut signaler

om en tid som var förbi

och jag försökte få kontakt

men din blick var frusen

inte ens dina kinder

hade någon färg

och löven sedan

som stormen virvlade upp

for omkring över taknocken

och föll ner

som hundra år av oförlöst längtan

Vägval

2010-09-28T16:03:00.003+02:00

jag minns hur dunen i min kudde
varnade mig som liten
röster så ljusa så övertygande
och det balanserade mönstret över kinderna

idag hörde jag rösterna igen
de påkallade min uppmärksamhet
ville styra om mitt universum
från en helt annan plats

Fasad

2010-09-15T18:20:00.006+02:00

Vandrar i stadens innersta kärna, höstluften ligger klar och hög, dess gränder i skuggor. Och det är som om betongen och asfalten får nytt liv efter mörkrets inbrott. Väggarna samtalar med mig där jag kommer gående, vägarna brer ut sig och ger mer plats.
Det är som om de vill att jag ska stanna kvar. Som om de vill ha närhet, ömhet, någon sorts märklig närvaro.
När natten kommer och idiotismen har lagt sig att vila i sin respirator, då stillar allting ner, ända tills klockorna åter tjuter i gryningen och allt det där obehagliga återvänder. Där, i det stilla, det är där de söker efter samvaro, enkel okonstlad samvaro.
Och det känns som om de vill ha mig som vän. Någon som kan ta hand om dem.

63°N

2010-09-08T13:20:00.007+02:00

En stenig brant. En kal stig, knappt trampbar. Det är där jag går, det är där jag rör mig.
Uppför den steniga branten.

Det finns ingenting som rår på den. Den är noggrann, den tillåter och förbjuder. Den klär av min själ vid passagen, den skalar av mig del för del. Det blir en rit, en sorts rening. Man kan passera, göra sig redo.

I tusentals år har den formats där. Av väder, vind. Naturen.

Den har aldrig haft något val, den har aldrig velat något annat. Den är formbar och kommer alltid att vara.

Jag brukar stanna till där och lyssna till tystnaden. Ingen annanstans är tystnaden så enkel. Alla klockor och tjut är som bortblåsta, förbjudna. Du kan ta på det, känna ursprunget, känna din hud läka. Ingen annanstans kan du känna din hud läka, ingen annanstans är blir din hud lika len. Och tankarna likaså.

Ingen annanstans blir dina tankar lika rena.

Ingen annanstans kan man känna vad verklig verklighet är. Ingen annanstans är kontrasten så uppenbar.

Huset

2010-09-08T09:00:00.008+02:00

huset drog sig undan
som en skadad soldat
som inget annat ville
än att fly slagfältet

jag hade svårt att ta plats därinne
svårt att orientera mig i rummen
svårt att förklara mina avsikter

Backbuan

2010-08-31T16:27:00.002+02:00

jag förlänger sekunderna

drar ut de till långa trådar

drar mig undan dygnet

och tar skydd bakom träden

aktar mig noga för zenitpunkten

bygger upp murar

med nedfallna löv

petar in döda insekter

där ljuset stör ordningen

så kontrollerat och varsamt

drar jag i trådarna

slätar och tätar till

noga med att tiden

inte sipprar ut

*

2010-08-26T20:32:00.005+02:00

balanserar på den aviga halvan
parerar både motljuset och vindarna
och rör mig sakta mot målet
tungt stilla och tyst
rör jag mig sakta mot målet

så flackar min blick mot trädkronorna
allt kolliderar med himlen

det gröna blir blått som blir vitt
och de falnade löven applåderar
min desorientering
tungt stilla och tyst

glider jag av kartan

23.59

2010-08-19T17:13:00.002+02:00

jag såg hur du försökte röra på dig
din arm som inte lydde
dina ögon som fastnade en sekund försent

du ville hänga dig fast i mina ord
leva upp mitt syre
raklång på det kompakta ekstavsgolvet
fyllde du ut hela rummet

Höst

2010-08-12T19:29:00.004+02:00

det måste vara djupet i de här månaderna
det kontemplativa rummet växer
du känner hur du lyfter
hur rörelserna blir mer bestämda
och sedan
stormarna som rullar fram

Sex Pistols

2010-08-04T15:12:00.005+02:00

Det sägs att Sex Pistols förändrade allt. De var ett skenande tåg, en vattendelare, ett inkapslat kaos, en ny början.
De spelade endast in en officiell platta, en handfull singlar och brann under knappa två år som rockband. Men de lämnade efter sig avtryck som vi kan känna än idag, i konsten, i attityden och i musiken.
De intog scener under 1976 fast de inte var bokade, steg in i lokaler och pluggade i, spelade tills någon annan pluggade ur. Ryktet spreds, media gick igång och plötsligt var Sex Pistols den monumentala förändring brittiska ungdomar i arbetslöshetens tecken gått och väntat på. Kompromisslösheten som ledord, destroy ett annat, och ingenting var heligt och Jonny Rotten deklarerade att "I hate shit /.../ I want people go out and start something, to see us and start something, or else I´m just wasting my time."
Sex Pistols spelade i genomsnitt var femte dag under sitt första verksamma år, maskinen rullade vidare, ut i Europa, en sväng till Amerika, basisten och gruppens musikaliske motor Glen Matlock ersattes av Rottens kompis och den "ultimate Sex Pistols-medlemmen" Sid Vicious, droger och Nancy Spungen dansade in, tätt inpå Sid och bandet, vilket i förlängningen gjorde det hela fullständigt omöjligt och ohanterbart för samtliga parter.
Bandet mer eller mindre imploderade, Rotten sa tack och adjö efter en spelning i San Francisco 1978, Sid tog en överdos heroin och dog i februari 1979. Det var över och förbi. Och det vibrerade i betongen.

(Återföreningar ger jag inte mycket för, men nämnas kan att jag såg Sex Pistols 2008 på Peace & love i Borlänge, originalsättningen. En freakshow, javisst. Men jag kunde inte låta bli...)

Assimilation

2010-08-04T10:14:00.001+02:00

Anta att du kommer till ett helt nytt ställe. Du har förväntningar som är högt ställda. Du vet att du besitter kompetens, erfarenhet och känsla. Du känner att du kommer att få möjligheter till en hel del lyft, du känner att du kommer att få inflytande, du kommer att kunna p-å-v-e-r-k-a.

Anta sedan att du ganska snart märker att det där inte stämmer, du märker det på stämningen, du kan ta på det, det rör sig liksom i luften. Det här är inte vad du hade förväntat dig. En osynlig agenda (utan reella mål) verkar redan ligga klar.

Anta att du omges av en hel del människor som saknar en kritisk ådra som kan balansera professionen, du befinner dig bland utförare som per automatik svarar ja på det mesta, kanske av ren (missriktad?) lojalitet.

Anta att det saknas styrning och det saknas känsla för människors välbefinnande. Viljan att tillfredställa politiska beslut är långt mycket viktigare än vad som verkligen händer i själva verksamheten.

Anta sedan att du markerar, och ställer dig vid sidan av. Du är till och med öppet kritiskt till hur det hela fortgår, trots att du sedan länge märkt att det inte är högt i tak i den aktuella organisationen. Saker som kan framstå som obehagliga behandlas sällan eller aldrig utanför stängda dörrar.

Anta att det faktiskt är så här det ser ut, och vare sig du väljer att gå frivilligt eller blir tvingad därifrån, så har du inget val längre.

Det hela har blivit till en omöjlighet.

En offentlig slav

2010-08-03T09:26:00.000+02:00

jag ser att kvinnan är vaken
jag ser inget krig
bara skuggan förd bakom ljuset

Sekundslö

2010-08-02T15:49:00.000+02:00

alltid på väg någon annanstans

inte hem inte bort

bara på väg

ser svindel på trottoarerna

skorna alltid någon annanstans

det är som om nuet inte

existerar

som om det inte längre finns

det känns märkbart länge sedan

jag klev ur närvaron

det var aldrig min avsikt

men någonting drog mig med

det var som om aska regnade in

i mina nerver

nu trampar jag cirklar i tillvaron

obestämda steg pulserar hårt

och jag är aldrig där

trottoarerna viker undan

alltid på väg någon annanstans

Centrifug

2010-07-21T21:14:00.003+02:00

jag kan se det naivt rena i dig
det totalt spärrlösa
det där som singlade ner som snö om våren
och la sig som ett täcke på din hud
som rörde runt blommorna i din himmel
och gjorde allt så flyktigt
så lätt

nu står du där i skymningen
utan rörelser
utan ord
håller luften ifrån dig
balanserar på en tå
väntar på att fasaderna ska rämna

Mellan Juli och Augusti

2010-07-12T19:55:00.002+02:00

det var alldeles tyst utanför
och inne sas inte ett ord

sedan flög den där falken förbi
högt ovanför trädtopparna
och det var som om allting öppnade sig

när gryningen kom hade taket böjt sig i en oval
väggarna sov stilla
och du låg där på sängen i de vita lakanen

jag stod i köket och funderade på slutet
och kaffet svartare än någonsin förr

*

2010-07-09T10:15:00.003+02:00

jag känner hur det lägger sig därute
tungt tungt tungt
över fältet
det samlade värdet
av någonting annat
folkrörelsens bortglömda arv
de rostiga maskinerna på bakgården
de värkande musklerna i fabrikerna

nu bara förvridna egocentriska muskelmunnar
det fria valets förbannelse
den cyniska politiska konsten
att lura de som inte längre orkar

... så
där ute på fältet tynger det ner
tungt tungt tungt
ner mot fältet
ner mot livet
mot det som inte kompromissar
mot det som varken kan
eller låter sig luras

Ansikten

2010-06-22T15:01:00.004+02:00

jag står på klippan och tittar ut över havet
jag kan känna det genom hela min kropp
att det finns någonstans därute
att det rör på sig under den yviga ytan

allt det där som inte inte längre har någon plats
allt det där som blev utestängt från städerna
allt det där som blev ignorerat och osynliggjort
det ligger någonstans därute

som en rest och motpol till det ovärdiga
till allt det där trasiga och söndersminkade
allt det där obegåvade och inskränkta
som har blivit det här egocentriska samhällets norm

Taxi MT

2010-06-14T18:00:00.004+02:00

jag sätter mig i baksätet/svart mjukt skinn/jag skulle kunna vara en advokat/en skådespelare/men jag är jag/ jag är så /mycket/ jag/tittar ut genom fönstret/ser höghusen svepa förbi/som tunga fula monument/över den här övergivna/och stängda natten/
jag tänker på åren som passerat/vart de tagit vägen/vad som hände/nu jag/här i baksätet/jag är ingen advokat/jag är ingen skådespelare/bara jag/ingen annan/och det stör mig/varför är jag ensam/vart är jag på väg/vilken dag är det i morgon/vad är vad/vem är jag/försöker få ihop trådarna/försöker lägga pusslet/inser att det aldrig kommer att läka ihop/det här såret/inser svårigheten med att inte ha koordinationen klar/inser det omöjliga med att över-huvud-taget få en rak linje/så nu här i baksätet/svart mjukt skinn/tänker jag/för vem tänker jag/
ur högtalarna dov musik/vem begriper den musiken/uppbyggnaden/kompositionen/virtuositeten/den måste inte begripas/den säger mig ingenting/inte i den här natten/i det här baksätet/snart framme/säger han/med alldeles för kort lugg/i förarsätet/snart framme/men jag är inte klar än/ett varv till runt kvarteret/låg motorfrekvens/lätt hand på ratten/låt mig bara bygga ihop/samla mina sinnen igen/knappa in koden/till taxameterns tickande