Rasta Tribute

"Det var länge sen

jag lärde mig läsa och skriva

det är jag tillomed tacksam för

Men jag vill skriva som jag vill

å vill papprena riva

om jag måste skriva som

alla andra gör"

/Rasta Hunden (1980)

Andarna

som soldater defilerar de förbi
håller mig sömnlös
natt efter natt

ER-blues

i fåtölj hos Hör Bra
soft skinn
på andra sidan gatan
tvärs över
en trippel i busskurer
mängder av människor
ser reklam på skärmar
kommer du ihåg ljudet
av en fågel?
kommer du ihåg hur det låter
när du skalar ett äpple?
fan vet
när jag kommer att ställa mig
De frågorna
blickar tillbaka över gatan
motorljud
gröna bussar
och sedan tomt
tomma kurar
och vart tog
människorna vägen?
alla icke-relationer
all iskall närhet
och den där sugande blicken
bakom den tonade rutan
och hennes tankar
på någonting helt annat

En Öppen Vinter

Jag läser Ulf Lundells En öppen vinter. Började i förra veckan, men det har gått trögt. Jag känner att det blir för hackigt. Man snubblar på ord, på meningar, på punkter och över huvud taget har känslan varit att den inte har varit... bra.
Idag har det ändå lyft, det flyter. Efter ungefär 15o sidor.
Det är något med tilltalet.
Med rymden i de korta berättelserna.
Eller så är det någonting med mig.
Jag kanske är mer kompatibel.
Idag.
Eller så var det bara inte.
Bra.
Först.

I Ett Moln Av Aska

Ibland är det skönt att se hur liten människan egentligen är.

Tidernas Väg

Jag minns att jag hade en storslagen plan när jag var liten, om att bygga en gigantisk träkoja i en av de höga björkarna som stoltserade i backen ner mot bäcken.
Det blev aldrig någon koja där upp i björken, men jag tyckte ändå att den där planen var skön att bära på. Jag visste att den kunde bli verklighet. Om jag hade gett den lite tid.
Så i helgen när vi åkte efter Tidernas väg, någonstans mellan Kerstinbo och Gysinge, dök den helt plötsligt upp. I en dunge till höger om en röd villa, mellan två ståtliga granar, fanns den bara där.
Min koja.
Det var min ritning, min plan, mitt verk. Jag tittade bakåt och såg hur min lille son tankfullt iakktog bygget från sin plats i baksätet.
Han sa ingenting och jag frågade aldrig, men kanske föddes det en storslagen plan där och då.

Det Vita Huset

ju mer jag lär känna den här världen
ju mer främmande blir den

Hud

grader av glödgat stål i min hand
essensen av omänsklig närhet

The Mission - Wasteland

There's a crystal view from my window
And I can see years to come
I live for the burn and the sting of pleasure
I live for the sword, the steel, and the gun
I can tear down the walls, storm the barricades
Run to the place where the frightened crawl
/Hussey