Index

Allmänt (66) Dikter (282) Musik (53) Samhälle (60) Tillbakablickar (6)

22 maj 2014

*

Jag ser på flaggornas vajande att staden är provocerad

hur den trots värmen och ljuset är på sin vakt

den liksom duckar undan passivt och rakt

och ute på torgen pågår skenande manövrar

där överhettade krediter och kliande fingrar

försöker dölja ett insjuknat ansikte över staden

 

i landet där rasismen proklameras öppet

där rasismen fått fäste i maktens korridorer

står staden kvar som den sista trygga utposten

 

den sätter sitt hopp till de människor

som sett igenom den obegåvade sörjan

som sett svagheten i de hotfulla

och utslätat fega argumenten

 

den sätter sitt hopp till de människor

som vänder ryggen till

när hycklaren ber om offerrollen

07 maj 2014

Stationsart

Du hade alltid sett på tågstationer som estetiska mästerverk. Ingen annan plats kunde erbjuda de formerna och visualisera det dova ljudet av stål mot stål som långsamt bromsade in eller skenade iväg mot främmande städer. 


Och myllret av människor sedan; hur de rörde sig, alla språken och den befriande känslan av att vara på väg. Ingen stannade någonsin på stationen, ingen bodde där och det var som om den inte hade någon ägare. Som om den var till låns.


Där älskade du att vara. Du kunde gå runt där i timmar, sitta på en bänk och bara iaktta alla människorna, låta alla intryck skölja över dig. Ibland fotograferade du. Mest stålkonstruktioner, de rundade perrongtaken, men också människorna. Du gjorde sedan fantastiska kollage som du tapetserade väggarna med hemma i din våning. På så sätt blev du i drömmen den stationsarkitekt som du aldrig blev.


Ibland var du där på nätterna. När städerna sov, men tiden pågick. Innan allting skakade igång, innan de avelektrifierade kulisserna fick färg igen. Då tog du ner din puls till noll, la dig på rälsen, tyst och stilla, och lät dig födas på nytt. Genom stålet, genom de ljumma luftlagren lät du dig födas på nytt.


Och stationen och tågen lämnade dig aldrig ensam. Platser varifrån du kan ta dig mot världens alla hörn, rymmer inte ensamhet. Känslan hade med tiden blivit din själs transithall. Som ett mjukt och stålvibrerande undantagstillstånd.