Ibland måste man stanna upp, och bara ta in.

Kom cyklande idag på väg hem från jobbet. Svängde upp förbi Domtrappkällaren, genom valvet upp höger, förbi Domkyrkan, Gustavianum, Universitetshuset och vidare upp till Övre Slottsgatan. Det är lätt att bli hemmablind, men vilka miljöer! Vackert så man kan dö, och en tung dos historia. Våra kvarter. Jag stannade upp och andades in. Den känslan.

Och i går kom mitt senaste Tradera-köp. The Cures Seventeen Seconds. Otroligt bra skick, 35 år gammal. Det är också en känsla, att lägga på vinylen, luta sig tillbaka och bara ta in. Ett briljant album. Till helgen har jag lagt in flera klassiker i min minneslista. Det kan bli en vana det här, med Tradera. Men egentligen gillar jag bättre att bläddra bland skivor i gamla drickabackar. Open Mind, jag har inte glömt bort dig.

I morgon fredag. Ulf Lundell kommer till stan. Jag trodde att jag var klar med honom, men när det gick upp för mig att tyngdpunkten på låtlistan lagts på Den vassa eggen, då kunde jag inte låta bli. Ännu ett briljant album. 

Nu, trött som få. Ibland tror jag att det är något sjukligt över min trötthet. Men det är förmodligen efterdyningarna av smärtan i knät, och den hängde i under en lång tid. Sedan är man inte 20 längre. Eller som Lundell sjunger:

"40 är din ungdoms ålderdom, 50 är din ålderdoms ungdom"

Nere på Open Mind.

S:t Larsgatan, bakom V-Dala. En halvtrappa ner och du är där. Open Mind. Säljer och köper grammofonskivor. Jag gillar namnet, det skvallrar liksom om någonting mer. Tusentals vinylskivor med ett ganska brett sortiment. Ofta befolkat av vitt skilda individer.

Som idag, gubbarna framme vid disken. Som tar sin kaffe. Och drar sina anekdoter. Om budet på 200 dollar på en raritet jag inte hör vilken det är. Men ett skambud som gick hem uppenbarligen. "En jävla bra affär, hö hö." Eller den om Stones: "Va fan gjorde de här den gången, nån av de som skulle kolla på svensk skog." Etcetera, etcetera. De kan i vart fall konsten att underhålla varandra.

Själv letar jag efter Jesus & The Mary Chain. Hittar Barbed wire kisses, men med en grön "prislapp" på konvolutet.. Vem kom på den mindre briljanta idén, att man skulle prismärka LP-skivor genom att kludda dit lappar som aldrig går att få bort på ett snyggt sätt? Obegripligt.

Lämnar butiken som sista kund, med The Cures Kiss me Kiss me Kiss me, The Only Ones första platta och en singel med Lädernunnan i kassen. Med den där nöjda känslan i kroppen. Man känner sig lite spänstigare, lite yngre. En stund i vart fall.

Och precis innan jag började skriva det här beställde jag biljetter till Suede på Cirkus i februari. Jag och Ebba som ska gå. Det känns som att det är läge att se dem igen, och Ebba har ju aldrig sett dem. Inte så konstigt, då hon inte ens var född när ex. mästerverket Dog Man Star gavs ut. Men jag såg ett par låtar på YouTube från en spelning i London tidigare i år, och de kändes fortfarande angelägna live. I Stockholm kommer de först att spela den kommande plattan i Night Thoughts i sin helhet, för att sedan övergå till ett mer klassikerorienterat set. Får jag bara höra The Asphalt World är jag nöjd. Eller Pantomime Horse. Eller Saturday Night..ä

Och Brett Anderson är alltid Brett Anderson. När jag var yngre önskade jag att jag skulle kunna få samma stil på håret som honom. Det lyckades aldrig kan jag säga. Och nu är det nog försent. Ebba är dessutom väldigt tydlig med att jag inte ens jag ska försöka.

En kväll med Joel Alme, Katalin Uppsala.

Det är svårt att inte tycka om Joel Alme. En varm människa som trots den brokiga uppväxten i en familj och kamratkrets där spriten vann stort, står där med rak rygg. Han bjuder på sig själv, berättar om minnen från förr, om Göteborg, om släkten och vänners svårigheter med att få livet på de rätta vägarna. Efter en lite trevande inledning så lyfter det, och tillsammans med bandet och publiken skapar han en närmast lekfull stämning, mitt bland alla svåra ord som ska broderas ut.

"Att köpa tillbaks dagar som gått/ det har ingen någonsin fått/om jag fick en chans/skulle jag betala"

Tyngdpunkten läggs på senaste albumet "Flyktligan", hans första svenskspråkiga album efter tre album på engelska. Joel säger själv att det inte bara är en "bekännelseskiva", utan lika mycket en hyllning till de som klarat sig, som knogat vidare. Varvat med några låtar på engelska svettas bandet igenom spelningen, som är över på drygt en timme. Röda bolaget, backa tiden, I väntan på de stora orden och Våran sort är kvällens bästa stunder.

Ordinarie set avslutades med A Young Summer's Youth, som vi rättrogna känner som Snart skiner Poseidon och IFK Göteborgs inmarschsång. Och Joel avslutar leende med orden:

- Till den här sången väljer ni själva vilken version ni vill sjunga..

Bandet kommer tillbaka in på scenen och  avslutar med en knäckande briljant Aldrig bra på livet. Joel kliver av, upprymd och märkbart nöjd. Säga vad man vill, om livet, om svunna tider. Om samtiden. Men det här är han förbannat bra på.

Horse Dance.

Sitter och planerar en dragning för Uppsalas gymnasierektorer som går av stapeln i eftermiddag. Och jag lyssnar på Josefin Öhrn + The Liberations nya Horse Dance.

I torsdags var det en intervju med Josefin i DN, och där berättade hon sin historia. Om hur hon som 16-åring började spela gitarr och skriva texter. Fascinationen för det repetitiva hade hon med sig sedan länge, och på gymnasiet utforskade hon det vidare genom foto- och videokonst. Hon har tillsammans med Fredrik Joelson fått allt detta att smälta samman i ett underbart psykedeliskt landskap. Josefin själv hoppas att lyssnaren ska nå ett annat tillstånd, där musik, färger och bilder bygger en helhet. Kanske hamnar jag där själv när skivan har fått sätta sig.

En annan fråga är om rektorerna för gymnasiet kommer att nå ett annat tillstånd under min dragning i eftermiddag? Jag tror nog att jag får ha något mer rimliga ambitioner än så. Eller ska jag plocka med gitarren, och sjunga fram dragningen? Vore onekligen nyskapande i flodvågorna av trista och sövande PowerPoint-presentationer.

Att drömma sig bort i höstens färgskalor.

Onsdag betyder skivrecensioner. I DN och UNT. Jag brukar nöja mig med de två tidningarna. Skumma över genre, se om jag hittar något intressant. På senare tid har jag hittat tillbaka till elektronisk musik, gärna med industriklanger. Eller hittat tillbaka, jag har hittat dit via gothen, synten och punken. En lång vandring. Kan man smälta samman dessa tre, blandat med en lagom dos monotoni och långsamma toner, då landar man liksom i svensk höst när den är som allra vackrast. Det framkallar bilder. 

Kite är förmodligen det bästa svenska bandet just nu, och deras True Colours från VI är essensen av briljans. Och idag hittade jag två artister till som släpper nytt i dagarna, Nicole Sabouné och Josefin Öhrn + The Liberation. Det var en sån dag idag, som gjord för de tonerna. Bara hoppas de släpps på vinyl också. 

Annars är den här värmen, de här soliga dagarna som lyft hösten märkliga. Hur länge ska det hålla i sig? Det måste ju slå tillbaka. Tids nog. En riktig jävla snöstorm vore underbart på sitt sätt. Så man kan gå vidare. Och inte tro att den här hösten ska vara för evigt.

Nina Kinert - I Shot My Man

Stor konst. Det är när du tappar andan, du känner det.

Wayne Hussey

Det är i slutet av mars 1990. Jag och Eastflower sitter på ett slitet rum på Hotel Gustav Vasa i Stockholm. Vi har solglaögonen på, och dricker Blue Nun. Varm Blue Nun, i vita plastmuggar. Det är en seans som pågår, lugnt stilla. Vi nynnar på Butterfly On a Wheel, och förbereder oss för kvällen. The Mission är i stan. Wayne Hussey, Simon Hinkler, Craig Adams och Mick Brown. Just i detta ögonblicket världens bästa, och coolaste, rockband. Vår ambition är att lägga oss på samma nivå.

Vi tar tunnelbanan ut till Globenområdet, sammanstrålar med min bror och en hel del andra svarta gothkonfirmander. Och när Simon Hinkler slår an det första ackordet till Beyond The Pale och Wayne Hussey, i briljanta svarta Wayfarer, greppar mickstativet, då stannar tiden.

4 november 2010. Jag och min bror sitter mjukt komfortabelt på en pub i centrala Gävle, och dricker ett par öl. Ingen av oss bär solglasögon. Vi pratar gamla minnen och minns våra hjältar, som de hjältar de var. Vi tar en kort promenad till Gävle teater för att se och lyssna på Marcus Birro, och - Wayne Hussey! På sätt och vis en helt orimlig tillställning.
Men det är inte det.

Man kan säga mycket om Marcus Birro, men här är han riktigt bra, träffsäker och rolig. Mats Lerneby på gitarr, gör sitt jobb med att understödja huvudpersonerna.

Men så plötsligt, står då Wayne Hussey där på Gävle teaters scen. Han inleder med The Cures A Night Like This, tillbakalutad, tonsäker och med karakteristiskt gitarrspel. Givetvis bär han solglasögon. Och jag kan inte annat än le. Jag tittar på brorsan bredvid, han ler också. Endahl ler. Jag tror att alla ler. Och vad annat kan man göra? The Mission var ett av ledmotiven till vår ungdom, de fanns alltid där, de var ständigt närvarande.

Den gamle hjälten Wayne Hussey, med grånat hår, skinnjacka och jeans. Och han står där som en främmande fågel, och levererar några gamla klassiker från The Mission-eran, som Wasteland och Bird of passage. Han gör det med känsla, med nerv, trots att låtarna aldrig når några högre höjder. Men det är väl inte annat att förvänta sig av en 52-årig rockveteran från engelska Bristol, som redan innan 80-talet övergått i 90-tal, hade genomlevt alla rockens myter och dimmor. Det är inte så att tiden stannar, att det är älvor och magi i mitt huvud, men det är helt okey. På något sätt är det precis så som det ska vara.
En höstkväll i november 2010, på Gävle Teater.

Anna Ternheim - What Have I Done

Avskalat.

Sex Pistols

Det sägs att Sex Pistols förändrade allt. De var ett skenande tåg, en vattendelare, ett inkapslat kaos, en ny början.
De spelade endast in en officiell platta, en handfull singlar och brann under knappa två år som rockband. Men de lämnade efter sig avtryck som vi kan känna än idag, i konsten, i attityden och i musiken.
De intog scener under 1976 fast de inte var bokade, steg in i lokaler och pluggade i, spelade tills någon annan pluggade ur. Ryktet spreds, media gick igång och plötsligt var Sex Pistols den monumentala förändring brittiska ungdomar i arbetslöshetens tecken gått och väntat på. Kompromisslösheten som ledord, destroy ett annat, och ingenting var heligt och Jonny Rotten deklarerade att "I hate shit /.../ I want people go out and start something, to see us and start something, or else I´m just wasting my time."
Sex Pistols spelade i genomsnitt var femte dag under sitt första verksamma år, maskinen rullade vidare, ut i Europa, en sväng till Amerika, basisten och gruppens musikaliske motor Glen Matlock ersattes av Rottens kompis och den "ultimate Sex Pistols-medlemmen" Sid Vicious, droger och Nancy Spungen dansade in, tätt inpå Sid och bandet, vilket i förlängningen gjorde det hela fullständigt omöjligt och ohanterbart för samtliga parter.
Bandet mer eller mindre imploderade, Rotten sa tack och adjö efter en spelning i San Francisco 1978, Sid tog en överdos heroin och dog i februari 1979. Det var över och förbi. Och det vibrerade i betongen.

(Återföreningar ger jag inte mycket för, men nämnas kan att jag såg Sex Pistols 2008 på Peace & love i Borlänge, originalsättningen. En freakshow, javisst. Men jag kunde inte låta bli...)

The Mission - Wasteland

There's a crystal view from my window
And I can see years to come
I live for the burn and the sting of pleasure
I live for the sword, the steel, and the gun
I can tear down the walls, storm the barricades
Run to the place where the frightened crawl
/Hussey

Rolling Stones - Sister Morphine

En gammal klassiker. Jag rullar ut veckan med den.

Heather Nova - Heal

Så briljant. Som träden i vinterskrud utanför.

Suede - The Asphalt World

Istället för Idol. Ett av de tyngsta bidragen till rockhistorien. Det är Art rakt igenom.

Luftrörsmonolog

Musik som är daterad är per definition undermålig. Dålig. Inte lyssningsbar idag. Det ska vara tidlöst, flyktigt, lätt och helst från alla håll och kanter. Nu råkar det faktiskt vara så att jag gillar mycket av den musik som musikkritiker föraktfullt kallar för daterad. The Cures "The head on the door" och Imperiets "Blå himlen blues" är ett par exempel på, för musikkritikerna, hopplöst daterade misslyckanden.
Och jag ska inte gå in i några försvarstal, jag står för mitt. Men det här tidlösa mantrat som far över kultursidorna och framförallt i musikrecensioner gör mig minst lika pulshög som mantrat om det eviga tillväxtsamhället. Jag är lättretad.
Förklaringen är att jag är deltaslö idag. Begrepp som tidlös och tillväxt harmonierar inte med min egen tillvaro. Jag blir trött på Miljöminister Andreas Carlgren som vill att bilåkandet ska öka, tvärt emot allt sunt förnuft och all expertis. Varför tittar jag på text-TV överhuvudtaget en sådan här dag?..
Andreas förlitar sig på den nya tekniken säger han, men att göra det är som att sätta en revolver mot pannan i dagens Penga-ego-samhälle. De kommer att pressa ur varenda liten droppe olja ur jordens innanmäte, innan den nya tekniken kommer att få en ärlig chans. Men allt för tillväxten var det ju, Halleluja Andreas Carlgren! Mer trafik åt folket håller hjulen rullande.
Tidlöst ska det vara, tillväxt ska det vara. Själv föredrar jag daterat och mjuk soffa.
Ett par Alvedon på det här så.

John Lennon - Working Class Hero

Jag ska bli mer politisk.

Melody Gardot - Baby I´m a Fool

Balsam för själen.

Midaircondo - Serenade

Pink Floyd - High Hopes

The Cure - One Hundred Years

Vrid upp volymen, ställ dig i fönstret och titta på hällregnet utanför. Låt ögonen lite då och då vandra över till videon. Och du har uppnått den ultimata symbiosen av konstruktivt fönstertittande. Varsågoda.

Magi På Långholmen

Thåström och Anna Ternheim på Långholmen 2009-07-03. Ljudet är tyvärr inte det bästa, men känslan har inte gått förlorad!