Silverstaden

Jag minns när jag som liten lekte i sandlådan. Vi byggde vägar, broar och till slut hade vi en hel stad runt oss. Jag var alltid nog med att köra bilarna i "skalenlig" hastighet, varsamt och lätt över den skuggtunga sanden.
Jag förstod aldrig barnen som flyttade sina bilar sekundsnabbt över gatorna, från den ena sidan av staden till den andra.
Det fanns liksom ingen verklighet i det.

Rubinen

Jag tog en sväng på mina gamla gator idag. Regntunga och kalla, på något sätt avkodade. De där gatorna var mina en gång i tiden, eller våra, så var det, vi var aldrig ensammma, vi gick där, sida vid sida. Alltid på väg.
Jag kan än idag känna hur sulorna klibbade fast mot den heta asfalten, hur sommaren doftade av feber, hur vibrationerna i luften fick oss att spela sånger, fick oss att leva. På riktigt. Den ständiga friktionen.
De där gatorna var verkligen våra.
Jag ska inte säga att vi övergav dem, det gjorde vi aldrig, men utan att vi riktigt märkte av det, försvann det, känslan. Andra tog plats, andra fick ta över.
Och vi då? Vi försvann åt olika håll, kodade in oss på andra gator, i andra städer.
Men det är som om ingenting av det där gamla lever kvar. Jag kan tycka att fasaderna saknar liv, att gatorna ligger öde, att friktionen är satt ur spel.
Eller så är det bara så enkelt att det är en annan tid nu.
En helt annan tid.

Tidernas Väg

Jag minns att jag hade en storslagen plan när jag var liten, om att bygga en gigantisk träkoja i en av de höga björkarna som stoltserade i backen ner mot bäcken.
Det blev aldrig någon koja där upp i björken, men jag tyckte ändå att den där planen var skön att bära på. Jag visste att den kunde bli verklighet. Om jag hade gett den lite tid.
Så i helgen när vi åkte efter Tidernas väg, någonstans mellan Kerstinbo och Gysinge, dök den helt plötsligt upp. I en dunge till höger om en röd villa, mellan två ståtliga granar, fanns den bara där.
Min koja.
Det var min ritning, min plan, mitt verk. Jag tittade bakåt och såg hur min lille son tankfullt iakktog bygget från sin plats i baksätet.
Han sa ingenting och jag frågade aldrig, men kanske föddes det en storslagen plan där och då.

90ett

Jag träffade en gammal kärlek härom dagen. Vi var som ett självförbrännande rock`n roll band hon och jag.
Då.
Jag var ung, hon var yngre.

Jag minns en gång när vi åkte till Stockholm för att se Sisters of mercy, i maj 91. När vi drog hemåt i vårnatten i den tunga så tunga Mercedesen, med fötterna på instrumentpanelen och med solglasögonen på, var vi övertygade om att det var vi som hade stått där på scen och levererat.

Efter två år tog syret slut, och vi visste det båda två:
- Vid nästa korsning går vi åt varsitt håll, och ingen tittar bakåt.
Som vilket konstaterande som helst.

"Telling people to fuck off, that glorious sense of vindication, is a primary motivating factor, I think".
/Andrew Eldritch, Sisters of mercy.

JAG OCH MIN FAR

Vi sitter på översta laven. Jag och min far. Jag till vänster, han till höger. Jag vet inte för vilken gång i ordningen vi sitter där, men de är många de där gångerna.
Jag till vänster, han till höger. Alltid så. Så länge jag kan minnas.
Temperaturen ligger mellan 75 och 90 grader.
Så har det alltid varit. Ingen chockhetta och tala om. Och varför skulle det vara det?
Den genuina trähinken med skopa och vatten står nedanför mina fötter, mot väggen. Där någonstans har vi kanske svaret på frågan om varför vi alltid sitter som vi gör; jag till vänster, han till höger.

Från min plats, den vänstra, är det en dryg armlängds avstånd till stenarna. Kanske propsade jag på att alltid få ösa vatten på stenarna när jag var mindre? Det kanske var säkrare från den vänstra sidan, närmare, kanske var det så min far resonerade, att det är svaret på frågan? Av rent säkerhetsmässiga skäl.
Och ni som ser en politisk markering i detta kan tänka om. Hade detta varit grunden för våra positioner i bastun hade det bara funnits vänsterlavar. Med all sannolikhet hade vi stigit in från höger...
Kanske var det så att den första gången vi öppnade dörren och klev in där, tog jag plats till vänster och han till höger. Sedan trodde vi att det skulle vara så. En ömsesidig respekt far och son emellan.
Eller kanske det har att göra med hur vi samtalar med varandra där inne? Det kanske var lättare, naturligare och följsammare att lägga ut orden från varsitt håll; jag från vänster, han från höger. Att det bara låg till på det viset, det föll sig så. Inte en slump, men heller inte ödet.
Okategoriserbart.
Det bara singlade ner, och där landade vi.
Jag till vänster, han till höger.

Jag och min far.

SÄG MIG

Jag sitter i klassisk rymd. Bakom mig en scen där storheter levererat.
En gång i tiden. För mycket länge sedan.
Framför mig en hop av muskelmunnar. Jag iakttar och allt flyter ihop. Det är som ett monument över den totala uppgivenheten.
Jag reser mig upp och ger mig av. Säger hej till en själsfrände, och vandrar ut i juninatten.
En timme efter midnatt somnar jag i mitt gamla pojkrum.

Som en utslocknad tussilago.