The Arrival Art

The Arrivals

jag såg dig på håll vid Manchester Piccadilly
i din svarta kappa och dina svarta boots
fick du den brittiska elegansen att kapitulera
sedan vinden och tyngden under det välvda taket
och jag kände hur dina armar
långsamt slöt sig om mitt liv

Syster Is

över den heta grusgången gick du
sommaren pulserade av tung vibrerande värme
men dina ögon sa någonting annat
din aura var som ett svävande kylelement över hänget
kontrasterade så mot den engelska parken
gjorde bladen på blommorna nervösa
och mannen på bänken sedan
så förundrad över sina nedisade fingrar

Höghusjesus

Jag kan se ljuset mellan träden, långt där borta på höjden. Det är kväll och kylan ligger som förlamad över staden. Inte en människa i rörelse på gatan nedanför, skogen ligger tyst och öde. Det är tung vinter som råder.
Där borta i höghuset, som jag aldrig förr lagt märke till, händer något. Jag kan se på konturerna att det rör på sig, hur det rister till och sedan håller andan. Som om det var meningen att jag inte skulle se.
En vag känsla av att det händer något märkligt med människorna därinne kryper genom min kropp. Jag grips av en obehaglig känsla. Hela situationen känns hotfull och jag kan se det igen.
Hur det rör på sig.
Jag tar ett steg framåt, underligt ljudlöst, lutar mig lite åt höger och måttar in huset mellan tummen och pekfingret. Jag håller andan och känner hur pulsen bromsar in, hur det där som skaver i mig är på väg ut. Blick stilla framför fönstret fixerar jag huset med blicken.
Känner att allting är under kontroll igen.

Aldrig Nånsin Komma Ner

Jag känner att jag skulle vilja röra om, få liv i det som slumrat till, riva ner, bygga om, bomma igen, sätta lås, bryta mig in. Inte någon ungdomlig revolution, ingen dröm tillbaka, utan någon verkligt, något som gör avtryck, som sätter djupa spår i tiden.
Något som berör.
Något som skulle kunna få mig att blicka ut med huvudet högt, nicka stilla, och känna att det där, det DÄR kan ni försöka göra om.
Men det enda jag förmår mig till att göra, är att brygga mig en enkel espresso i en liten designkopp. Visuellt säkert en fest för ögat, men det sätter knappast några djupare spår i tillvaron.
Det är någonting annat jag behöver.

Natt

jag såg en ung man på bussen i natt
han såg lycklig ut
som om han drömde sig tillbaka till molnen
till det lätta och flyktiga
han ingav någon form av hopp
en enklare och rakare framtidstro
trots att timmarna arbetade tungt utanför
så tungt runt sina såriga kanter

Förbränningen

jag tänkte att
om jag hängde av mig den
lät den sväva här ovanför
vägas iakttas bedömas
som svart sot mot den djupblå himlen

vad vore själen utan sitt sammanhang
utan fundamenten som håller den uppe
vad vore jag utan min egen tillvaro
hur vore det att inte alls
vara

¤

jag är piratskeppet som saknar destination
jag är Uzi-mannen utan mål

jag känner hur de tunna väggarna
som skyddar mitt blod
sakta krackelerar
min själ brinner på de vilsna stråken i staden

jag är ensam på höjden ute vid havet
jag är soldaten utan armé
satt ur stridbart skick