Index

Allmänt (66) Dikter (282) Musik (53) Samhälle (60) Tillbakablickar (6)

30 juni 2008

08.31

han stiger upp
under skyfallshimmel
stegar ut på kuvösen
på fjärilsslöa ben

...så bilden han möter i glaset
bland reflexer och
autobahndroppar

vittnar om en man
med långt större planer
än vad du någonsin
skulle kunna
drömma om

28 juni 2008

FRED & KÄRLEK

Mikael Wiehe och Ebba Forsberg tar oss med på en trygg resa; och i sällskap med solen och en kall öl känns det riktigt trevligt där på bänken bredvid storebror, Kopp Te och Amazonen.

Stefan Sundström, med Fjodor på bas!, gör en av de bättre spelningarna jag sett med den gamle rockräven, kanske den allra bästa. När snudd på hela familjen levererar "En näve näring" fylls tårkanalerna till bredden, det är så stort, vackert och alldeles knäckande!

Framåt kvällen passerar vi scenen där Eldkvarn spelar, och Eldkvarn låter som Eldkvarn brukar göra.
Som Eldkvarn.
Plura verkar dessutom vara i bra form, det svänger.
Precis som det brukar.

Thåström så. En av endast fyra spelningar denna sommar. Premiär. Jag behöver ett enda ord.
Magi.
Avslutande "Du ska va president" är makalös; intensiteten, närvaron, nerven är total. Innan dess har håret på mina underarmar rest sig ett antal gånger, som i inledande Dan Anderssondikten "Den druckne matrosens sång", i tunga "..ingen neråtsång" och i porslinsvackra "Flicka med guld". En spelning att minnas.

1977 och Sex Pistols vände upp och ner på det mesta, och levererade samtidigt en av rockhistoriens bästa plattor; "Never mind the bollocks".
Och nu 2008... och över scen, och den gigantiska parkering vi står på, väller det ut skördetröskor, maskingevär, naken Rottenstjärt, fucking i kubik, ironi, turistkänsla, kaumoflagekläder och ...en känsla av någonting annat...
Sedan, som från en blixt från klar himmel, bjuder de på en briljant "Bodies" och en värdig "Anarchy in the U.K".
Och det känns, nästan kusligt, som riktiga pistoler...
Man kan säga vad man vill om dessa äldre herrar idag, 2008, men ingen kan ta ifrån dem den underbara platta de faktiskt gjorde, och med den dos dryga självironi som slungas utöver oss blir eftersmaken trots allt ganska bra.

När kvällen övergår i natt kliver Waterboys på, om än inför en alldeles för liten och alldeles för oengagerad publik. Jag skäms lite där jag står för detta faktum, men de bjuder ändå på en förkrossande vital spelning, och de larmar friskt. Men som sagt, de förtjänade en större och bättre publik.

Trötta Kent då? Den biten får den rövslickande recensentkåren från kvällsdrakarna ta hand om.

26 juni 2008

25 juni 2008

ONT

I antologin "En knuten näve i vänsterfickan. Om klass, normer och vänstern" kan man läsa följande under rubriken Godis:
"Frukt är godis, sa Bamse och detta uttalande har satt sina spår i den alternativa medelklassen.
Men det är fel. Frukt är frukt. Godis är godis.
Eftersom frukt är frukt och godis godis kan frukt inte vara godis".

Hur kan någon vara så fruktansvärt brutal i sin logik?

24 juni 2008

KAOS OCH KÄRLEK

Festen är över, men alla festar. Hur ska man annars förklara alla monster-SUV:ar i stan? Eller den vanvettiga begärkonsumtionen som rullar in över spenderaröarna nere i city? Folk verkar vända ut och in på sig själva, i sin iver att verkligen lägga denna jorden på rygg.

Hör på P1 att religionsfanatikerna propagerar om att Guds kärlek är det enda som kan rädda denna värld från plågsam undergång.
Guds kärlek?
Om det är kärleken som lägger grunden för livet på denna jord, vill inte jag ha den. Jag tror, det gör jag, jag tror, men på människors kärlek. Den är inte påhittad, uppdiktad, och sedan befäst.
Den är verklig.
Och paradoxalt nog tror jag på den.

P1 lite senare. FRA-lagen.. Massavlyssning av människor, åsidosättande av åtminstone en grundlag. Hur kunde det hända? Det råder väl fortfarande fred i detta land?
Maud Olofsson och Fredrick Federley framstår nu som ännu större idioter.
De sålde sig. Igen.
De liberala värderingar de sagt sig stå upp för, mosades för alltid under en nattmangling i juni.

Ikväll ska jag köpa min L ett fång med blommor, laga till en eldig köttfärssås med spagetti och riven parmesanost.
Jag ska manifestera det här livet, göra det som jag tänkt att det var tänkt.
Att det skulle va.

21 juni 2008

90ett

Jag träffade en gammal kärlek härom dagen. Vi var som ett självförbrännande rock`n roll band hon och jag.
Då.
Jag var ung, hon var yngre.

Jag minns en gång när vi åkte till Stockholm för att se Sisters of mercy, i maj 91. När vi drog hemåt i vårnatten i den tunga så tunga Mercedesen, med fötterna på instrumentpanelen och med solglasögonen på, var vi övertygade om att det var vi som hade stått där på scen och levererat.

Efter två år tog syret slut, och vi visste det båda två:
- Vid nästa korsning går vi åt varsitt håll, och ingen tittar bakåt.
Som vilket konstaterande som helst.

"Telling people to fuck off, that glorious sense of vindication, is a primary motivating factor, I think".
/Andrew Eldritch, Sisters of mercy.

19 juni 2008

GLAMCHIC

Jag såg dig på TV i morse. Och jag må säga att det var länge sedan sist.
Du var invirad i dyra kosmetiska krämer och tyger, allt så följsamt exklusivt mot din statiska 38:a.
Jag tittade liksom förundrat, lyssnade i kanske fem minuter.
Och ur din mun föll bara tomma pratbubblor.

18 juni 2008

SNORBLUES

Det definitiva nejet är ett faktum. Än så länge helt utan motivering. Men vad annat kan man förvänta sig i en värld helt i avsaknad av professionalism?
Ok, det där lät bittert, det måste jag tillstå, men låt mig vara det. Det känns allt annat än bra, jag känner mig trängd, instängd. Jag borde känna frihet inför de två månader av ledighet som ligger framför mig.
Men jag känner mig instängd. Inmålad i ett hörn, satt på väggen som ett gammalt svartvitt tidningsurklipp.
Nu kommer de här månaderna att gå åt till att vända på detta, och tro mig, jag kommer att göra det.
Förr eller senare.
Men detta var inte vad jag hade tänkt använda min lediga tid till. Den bör istället innehålla tid för kontemplation, att ladda åter, att bygga upp grunden igen.
Inte till en kamp, jag vill vara utan kamper den här tiden, inga krig, inga sänkningar, inga distraktioner.
Dessutom har en helvetisk förkylning tagit över min kropp. Vad jag behöver är någonting annat.
Någonting utan snor.

17 juni 2008

DESSA TONER

som en sen snöflinga
i juni
singlar jag ner
i fjällbäcken

landar megapixelslö

jag löses upp
och försvinner
så kallt så mjukt

och nedanför
det brutalt vackra fallet
i blått
av livsfarliga metrar
och dB-dån
tittar jag upp

ser himlen

och allt har
bytt färg
igen

16 juni 2008

JAG OCH MIN FAR

Vi sitter på översta laven. Jag och min far. Jag till vänster, han till höger. Jag vet inte för vilken gång i ordningen vi sitter där, men de är många de där gångerna.
Jag till vänster, han till höger. Alltid så. Så länge jag kan minnas.
Temperaturen ligger mellan 75 och 90 grader.
Så har det alltid varit. Ingen chockhetta och tala om. Och varför skulle det vara det?
Den genuina trähinken med skopa och vatten står nedanför mina fötter, mot väggen. Där någonstans har vi kanske svaret på frågan om varför vi alltid sitter som vi gör; jag till vänster, han till höger.

Från min plats, den vänstra, är det en dryg armlängds avstånd till stenarna. Kanske propsade jag på att alltid få ösa vatten på stenarna när jag var mindre? Det kanske var säkrare från den vänstra sidan, närmare, kanske var det så min far resonerade, att det är svaret på frågan? Av rent säkerhetsmässiga skäl.
Och ni som ser en politisk markering i detta kan tänka om. Hade detta varit grunden för våra positioner i bastun hade det bara funnits vänsterlavar. Med all sannolikhet hade vi stigit in från höger...
Kanske var det så att den första gången vi öppnade dörren och klev in där, tog jag plats till vänster och han till höger. Sedan trodde vi att det skulle vara så. En ömsesidig respekt far och son emellan.
Eller kanske det har att göra med hur vi samtalar med varandra där inne? Det kanske var lättare, naturligare och följsammare att lägga ut orden från varsitt håll; jag från vänster, han från höger. Att det bara låg till på det viset, det föll sig så. Inte en slump, men heller inte ödet.
Okategoriserbart.
Det bara singlade ner, och där landade vi.
Jag till vänster, han till höger.

Jag och min far.

15 juni 2008

SÄG MIG

Jag sitter i klassisk rymd. Bakom mig en scen där storheter levererat.
En gång i tiden. För mycket länge sedan.
Framför mig en hop av muskelmunnar. Jag iakttar och allt flyter ihop. Det är som ett monument över den totala uppgivenheten.
Jag reser mig upp och ger mig av. Säger hej till en själsfrände, och vandrar ut i juninatten.
En timme efter midnatt somnar jag i mitt gamla pojkrum.

Som en utslocknad tussilago.

12 juni 2008

LOST

01.26: Jag sitter i rundeln av hörnsoffan, i mitten. Med vidvinkelsyn ser jag er alla sex framför mig. Vi manifesterar livet. Först i morse slog det mig hur nära lösningen vi var.

Jag inväntar det definitiva nejet. Någonting säger mig att det är just det som kommer att levereras. Det berör mig i min oberördhet.

Var på min sons sommaravslutning idag. Han är fem år, och jag ser mig själv där uppe på kullen. Det pulserar värme i mig från hjärtat, och fyller mina tårkanaler till bredden.

Det är någonting med kusten, med havet, luften där ute, med vinden, ljudet av vågorna som rullar in mot klipporna. Avsaknaden av pulsen, nerven från staden.
Det väcker en ådra i mig att vilja stänga av; att isolera mig, att vända allt ryggen och gå in i mig själv, och bara försvinna.
För en dag eller två.

10 juni 2008

NIVÅ TVÅ

långt där nere ser jag botten
jag ser igenom strömmarna
som tunna trådar
så lätta och flyktiga
viker mitt synfält
långsamt uppåt
ändrar vinkeln
ändrar förutsättningarna
sedan ser jag toppen
viker av

och är där

09 juni 2008

ANTIALLT

– Du är för närvarande nummer två. Jaha, och vad fan menas med det?
Jag tänkte säga det, men jag sa det inte; men jag har aldrig varit nummer två.

En riktig storm är vad jag behöver. Både fysiskt och själsligt; storm ute, storm inne, storm i glasen.
Idag är jag låg, antisocial, trivseldefekt. Jag ska avsäga mig alla sociala sammankomster de närmaste dagarna, bara för att vara på den säkra sidan. Avslutningen i morgon är bara något jag stökar av. Sedan hem. Och bara lämnas ifred, med det som är mitt, med det jag själv har valt. Och njuta lite av tillvaron.
Ni trodde kanske inte att det var möjligt att njuta i trivseldefektens vaccum, men där har ni fel. Det går att vända på allt. Om man gör det på sitt eget sätt.

Sedan semester framför mig. Två månader. På fredag upp till Gästrikland igen. Jag och barnen, L kvar i stan, semester först en vecka efter midsommar. Sedan hela familjen samlad igen.
Sommar. Sol, värme, regn, kallt, storm eller vad? Väder lär det ju bli i vilket fall som helst.

Och med UVB SPF 8 bör väl allting ordna upp sig.

05 juni 2008

DE LINJERNA

Jag har precis städat min dotters rum. Och jag vet, hon är åtta år, hon borde ha gjort det själv, hon brukar göra det.
Åtminstone ibland.
Men emellanåt passeras en gräns. När saker och ting måste göras.
Och jag vet inte vad det är hon gör därinne, men det är ett motstånd man möts av när man kommer in och ska sätta igång. Det är en sak om det bara skulle vara ett stort kaos, men där inne är det inget ordnat kaos, det finns inga linjer i detta kaos, hela rummet är en distraktion, och det är det som gör en städning i hennes rum till en mycket sällsam upplevelse.
Ingenting är trasigt där inne, men det vittrar liksom ner. Breder ut sig.
På nåt konstigt sätt.

Till slut är man ändå klar, och då är allt som det ska vara igen.
Linjerna synkar.
Mycket märkligt.
Som att lösa en trasig Rubriks kub.

Som att uppfinna den.

04 juni 2008

VÄDERMAN

Jag läser Ulf Lundells nya roman Vädermannen. Där är vädret det motsatta mot vad vi har här; det är regn, åska, skyfall, översvämningar, svart himmel över svart hav. Lågtryck i lågtrycken, som dessutom avlöser varandra.
Väderman eller inte; men är det inte så att vi alla är vädermänniskor i detta avlånga island här uppe i norr? Vi har fått det i märgen, i själen.
Av de nordliga breddgraderna.
Som ett arv, som ett tack för ingenting.

För det är ett jävla tjat om vädret, i alla möjliga och omöjliga situationer. Och ytterst få verkar vara nöjda med tillståndet; antingen är det för varmt eller för kallt, för mycket regn, för lite regn, ingen snö, för mycket snö. Antingen eller. Alltid lite gnäll.
Vädermän. Väderkvinnor.

Nordens män och kvinnor.

02 juni 2008

"Lite vapenexport har väl ingen dött av?"

Krig. Vapen. Ingenting jag vill tänka på, men hur kan man låta bli? Media perforerar mig varje dag genom Tv-rutan, genom radion, genom datorn, genom utrikessidorna.
”Bofors Defence Blues, give me it baby
Hur sjuk är inte vapenindustrin? Vi bygger, tillverkar, forskar, vi gör allt vi kan för att framställa det ultimata av något som i förlängningen bara orsakar död och förödelse.
Det är så primitivt att paradoxerna slår knut på varandra.
Napalmen brinner, men ingen tänker släcka.
Det där är ultrasjukt, ingenting annat än ultrasjukt, det är sinnesförvirrat, det är människans påfund, det är människans galenskap.
Pengar säger du. Pengar säger jag.
Men att skylla allt på mynten vore att förenkla och skyla över. Alla som sätter sina händer i den vetenskapen har haft ett val. De har ingenting att skylla på.
Deras händer kommer för alltid att vara befläckade.

Men så barn..
Barn, barn, barn.
De förstår hur det ligger till. De kan inte begripa varför vapen finns, varför människor skjuter på varandra, raserar, ödelägger.
Varför?, säger min femåring; ”gör det inte ont då?”
Klart som fan att det gör ont, det värker, smärtor staplas på varandra, folk lider, dör som flugor. Men hur förklarar man denna galenskap, denna idioti för en femåring? Det kanske inte behöver förklaras, men lik förbannat kommer man inte undan.
Barn är klarsynta, de har logiken, den verkliga logiken. Det är inte svårare än så.
Vapen gör ont.
Förbannat ont.

01 juni 2008

OVAN MOLNEN

Sitter på balkongen och tittar in i vardagsrummet. Det jag ser framför mig är vårt, det är vi som har byggt upp det där, vi har staplat, format och gjort det till vårt. Alla linjer, den vibrerande luften, stämningen, helheten.
Vi har byggt en familj. Allt är en process, något pågående, en ständig rörelse, framåt, uppåt, vidare.
Vi befinner oss på våning två.

Vi ska till himlen.