Jag läser Ulf Lundells nya roman Vädermannen. Där är vädret det motsatta mot vad vi har här; det är regn, åska, skyfall, översvämningar, svart himmel över svart hav. Lågtryck i lågtrycken, som dessutom avlöser varandra.
Väderman eller inte; men är det inte så att vi alla är vädermänniskor i detta avlånga island här uppe i norr? Vi har fått det i märgen, i själen.
Av de nordliga breddgraderna.
Som ett arv, som ett tack för ingenting.
För det är ett jävla tjat om vädret, i alla möjliga och omöjliga situationer. Och ytterst få verkar vara nöjda med tillståndet; antingen är det för varmt eller för kallt, för mycket regn, för lite regn, ingen snö, för mycket snö. Antingen eller. Alltid lite gnäll.
Vädermän. Väderkvinnor.
Nordens män och kvinnor.
Haha, ja gnälla bör man - annars dör man!
SvaraRaderaKommer ni till landet i sommar?
Kram
Du skulle höra i omklädningsrummen vid skiftbytena, jag tror ta mig fan alla är vädermän där nere. Det pågår en ständig kamp om vem som har kallast på vintrarna, och varmast på somrarna. En sak är säker i det här landet, det kan aldrig blir för varmt, även om jag kanske tycker det nu när kvicksilvret visar nästan 34 gradaer i skuggan... Jag somnade i Sverige i alla fall, men har jag vaknat där..?
SvaraRadera