"Lite vapenexport har väl ingen dött av?"

Krig. Vapen. Ingenting jag vill tänka på, men hur kan man låta bli? Media perforerar mig varje dag genom Tv-rutan, genom radion, genom datorn, genom utrikessidorna.
”Bofors Defence Blues, give me it baby”
Hur sjuk är inte vapenindustrin? Vi bygger, tillverkar, forskar, vi gör allt vi kan för att framställa det ultimata av något som i förlängningen bara orsakar död och förödelse.
Det är så primitivt att paradoxerna slår knut på varandra.
Napalmen brinner, men ingen tänker släcka.
Det där är ultrasjukt, ingenting annat än ultrasjukt, det är sinnesförvirrat, det är människans påfund, det är människans galenskap.
Pengar säger du. Pengar säger jag.
Men att skylla allt på mynten vore att förenkla och skyla över. Alla som sätter sina händer i den vetenskapen har haft ett val. De har ingenting att skylla på.
Deras händer kommer för alltid att vara befläckade.

Men så barn..
Barn, barn, barn.
De förstår hur det ligger till. De kan inte begripa varför vapen finns, varför människor skjuter på varandra, raserar, ödelägger.
Varför?, säger min femåring; ”gör det inte ont då?”
Klart som fan att det gör ont, det värker, smärtor staplas på varandra, folk lider, dör som flugor. Men hur förklarar man denna galenskap, denna idioti för en femåring? Det kanske inte behöver förklaras, men lik förbannat kommer man inte undan.
Barn är klarsynta, de har logiken, den verkliga logiken. Det är inte svårare än så.
Vapen gör ont.
Förbannat ont.