Index

Allmänt (66) Dikter (282) Musik (53) Samhälle (60) Tillbakablickar (6)

31 oktober 2008

Iskyla

Jag vandrar omkring i det öppna såret, som längs med en lång korridor, det är svart och vitt i det röda, jag söker efter rening.
På våningen ovanför hör jag steg, tunga skor mot grovt golv, tunna röster genom väggarna som ingenting har att säga, på en avsats vid korridorens slut bestämmer jag mig, ser ner på alla nonchalant slängda preparat, de ligger i drivor runt mina fötter.
Jag lyfter mot våningen ovanför, landar som en främmande fågel i animerat land, lägger ut orden som spikmattor för de som ändå inte vill lyssna, och jag märker att pulsen är borta, all vilja, all medkänsla, budskapet är klart, outtalat men klart, här har vi redan läkt ihop, så sprid inga infektioner häruppe är du snäll, ge dig av och återkom när du suddat ut bilderna av det du inte vill se.
Häruppe siktar vi mot våning tre, de som har styrkan kommer med, de som inte klarar av det blir kvar.
Jag lämnar skuggsidan av landet Sverige och det öppna såret pulserar när jag åter står med båda fötterna på våning ett.

30 oktober 2008

Alt.end

varför efterfrågar ingen min teater varför suktar ingen efter min poesi varför vill ingen höra mina sånger vad är det med folk egentligen ställ er den frågan och ni just ni ni borde ha vart här strax efter tolv i natt då blåste jag liv i släppte lös århundradets multikulturupplevelse som ett stort jävla kulturama vitaliteten flödade den skenade över golvet strängarna brast pappersarken föll som höstlöv härinne svetten bokstavligt talat stänkte mellan golv och tak lyckan var total magin påtaglig och där satt jag sedan i karmstolen släckte ner vevade ridån applåderna fullkomligt överöste mig de goda vinerna placerades vid mitt bord jag drack jag log och jag drack igen

ni borde vart här

29 oktober 2008

Jag F-Ö-R-D-Ö-M-E-R USA.

Det kan knappast anses kontroversiellt att påstå att USA sminkar sina förklaringar när det gäller deras aktioner i "jakten på terrorismen". Dessutom en kontraproduktiv jakt som har gjort den här världen än mer osäker.
Vart än de gör sina attacker, vart än de dödar oskyldiga barn, vart än de lämnar avtryck, uteslutande har de alltid dödat, alternativt tillfångatagit (dock ytterst ovanligt), någon ”högt uppsatt person” inom eller med nära anknytning till al-Qaida.
Att vi aldrig får reda på sanningen eller varför det aldrig presenteras bevis som styrker deras förklaringar, är allt som oftast för att det helt enkelt inte finns några. Och att omvärlden köper deras svepande förklaringar är ingenting annat än feghet och ynkedom.
Annars är man gärna ute på banan och fördömer länder och grupperingar, främst muslimska, till höger och vänster. Men USA de fördömer man inte, nej akta DIG! Ty världspolisen får icke kritiseras. Om någon ändå skulle hemfalla åt detta syndiga, då stämplas de som terrorister eller USA-hatare i största allmänhet. Stor stämpel mitt i pannan.
En förklaring vi tycks känna igen ges också till attacken i Syrien i helgen, där nio personer fick sätta livet till, varav fyra barn.
Amerikanarna meddelar att de genomfört en ”framgångsrik operation” mot utländska rebeller som angriper amerikanska trupper inne i Irak. En "högt uppsatt person" i en smuggelliga "nära lierade med terrornätverket al-Qaida" skulle ha dödats. Poäng till USA där; döda misstänkta talar nämligen inte.
Från Damaskus talar man om en terroristattack, men det förstår ju vi västerlänningar att USA inte kan vara terrorister. De är ju de goda för Guds skull. De har uniformer och lagligt producerade vapen. Och en president som pekar med hela handen. Det räcker väl så?
Men hur fyra dödade barn kan vara en framgång i jakten på al-Qaida och terrorismen, det återstår ännu att förklaras.

27 oktober 2008

Stockholm vs Göteborg

Robert Lauls pappa om varför det är så mycket bråk i och omkring de tre stockholmslagen i Allsvenskan:

- De förstår inte spelet, de vill bara vinna. I Göteborg förstår vi spelet, jag tror inte de förstår det i Stockholm. Vi behöver inga eldar på läktaren, vi ser när det flyter, en boll är ingen kubik, utan vi ser när den rullar. Det går en rak linje från Svarte Filip via Torbjörn till Wernbloom.

Robert Laul, sportreporter på Aftonbladet, har en sällsynt klarsynt pappa. Men så är han också en Ängel.

26 oktober 2008

Så nära

i spegeln flytande mascara
från osminkad hy
så lånt borta men ändå
så nära
det hade radats upp
magiska ögonblick
den senaste tiden
men du hade inte varit där

du hade velat ta dig förbi
spärrarna
dina naglar hade skavt på
fraserna och de
oavslutade meningarna
magin hade pulserat vidare
nuddat vid dina ögon
men du hade inte vairt där

24 oktober 2008

Steget efter.

07.42: Sätter mig i bilen. Har ont i halsen, ont i huvudet men ingen feber. Det är bara att bita ihop. Lyssnar på Suedes Dog man star på vägen upp mot jobbet, och hela situationen harmonierar; lätt dis, kyligt och allmänt obehagligt.
07.53: Pratar med lokalvårdarna om hinkar och medel för att göra rent klotter från väggarna. Får hinkar, engångshandskar, trasor och goda råd.
08.15: Hela arbetslaget samlat. Jag instruerar om hur jag tänkt mig upplägget för våra fyra klasser. Goda råd inkommer och antas. Vi kastar oss ut i verksamheten.
08.26: Fyra minuter försenade samlar vi klasserna. En av niorna har fallit på min lott. Temat är den senaste tidens skadegörelse och klotter, men även språkbruket mellan eleverna. Vi talar om ansvar, om trygghet och om trivsel. Vi delar ut olika ansvarsområdet för klasserna, men tar också emot tips om hur de själva vill lösa situationen. Vi avslutar med att städa tillsammans, hela hemvisten, sudd, skurmedel, trasor och, tro det eller ej, en väldigt god stämning. Jag känner direkt att detta om inte annat varit moralhöjande inför framtiden.
09.33: Ledningsgruppmöte och tre minuter försenad. Ändå är jag inte sist in. Åter ner i diket; vad gör vi åt problemen? Vi är fokuserade och vi kommer framåt, vi samlar strategier inför fortsättningen.
10.36: Måste i vanlig ordning lämna mötet i förtid; har lektion 10.40 och prov i samhällsekonomi väntar en av niorna.
10.40: I tid! Min plan har varit att ta tre av eleverna till ett grupprum för muntligt prov, men eftersom min ”stand-in” är sjuk faller detta. Ett snabbt beslut och godkännande från eleverna i fråga, sätts de i ett grupprum med skrivningarna som de får göra tillsammans med hjälp av boken. Jag lovar att komma in senare för muntlig respons.
11.12: Vinkar in en kollega som ställer upp i tjugo minuter; jag hastar iväg och verkställer den muntliga sessionen.
11.33: Tillbaka i klassrummet.
12.07: Sista eleven lämnar skrivningen. Själv har jag möte inbokat till klockan 12.00. En omöjlig ekvation även för den mest flexible..
12.14: Äntligen på plats. Mötet drar ut på tiden och min lunch försvinner som en ensam ryttare i skymningen.
13.10: Mötet avslutat och jag halvspringer iväg till McDonalds och på vägen tillbaka klämmer jag i mig två doublecheese på springande fot.
13.24: Återigen sen.. Lektion med redovisningar; klassen är samlad och genomför den perfekt, de är underbara i sina rollspel. En höjdpunkt för en lärare. Dock, vi måste dra över några minuter och jag låter eleverna springa iväg till sina bussar. Kvar ett klassrum som jag lovat att ställa i ordning. Det ser tungt ut.
14.04: En kollega är på plats för nästa möte… Vi skulle börjat 14.00 men vid det här laget har jag gett upp. Vi tar mötet och när klockan närmar sig kvart i tre har jag ställt i ordning klassrummet, gått igenom hemvisten och släcker ner datorn.
När jag lämnar arbetsrummet tackar jag gudarna för att det är fredag.

23 oktober 2008

Darklands

jag stod och såg på
registrerade varje
detalj
kunde dra linjerna
mellan punkterna
ta på intensiteten

22 oktober 2008

The Power Of Negative Thinking

22 oktober. Som vilken annan dag som helst. Bläddrar förstrött i DN, ett reportage från Virginias "redneck"-bälte där så gott som ingen kan tänka sig att rösta på en svart man som Amerikas nästa president. Som om detta skulle vara en nyhet.
Men jag vill ändå tro att USA är redo för Obama, redo för en svart man. Själv säger jag som Bruno K. Öijer; den dagen de väljer en homosexuell indian till president i USA, först kommer jag att bli riktigt nöjd.
Här hemma vänder man ut och in på oppositionens splittring, att de aldrig kan komma överens. Man hyllar alliansens "enighet". Men vad är det de är eniga om? Om detta pratas ingenting, det är huvudsaken att de är eniga, spelar ingen roll om vad, men att vara enig smäller onekligen högt. Sedan att Centerpartiet sålde sig som en prostituerad för att nå makten talas det tyst om.

22 oktober. Känner mig politisk idag, avig, vill nå ut, förändra, vara en röst i radion, någonting! Hade det varit för tjugo år sedan hade jag hängt på mig gitarren, samlat bandet och stegat ner i replokalen, bett den här världen fara åt helvete, man kunde faktiskt göra det på den tiden, skrikit ut allt det som pulserar i kroppen, låtit adrenalinet studsat mellan väggarna och nollställt mig helt.
Men det är inte tjugo år sedan, jag har inget band, jag har ingen replokal.
Jag har blivit vuxen.
Som om det skulle vara någon form av ursäkt, men ändå.
Dock, jag har ju en blogg.
Det får liksom duga när dagarna blir så här aviga, och...
...politiska.

21 oktober 2008

Barbed Wire Kisses

Idag tog jag klivet in i evigheten. Jag hängde av mig trådarna, dårskapen, vetenskapen. Det sista steget sög sig fast i de mögliga ismerna och de förgiftade kretsloppen, det som kännetecknar det tidsbegränsade arvet vi aldrig lyckades bemästra.
Kängorna kändes tunga, som av bly, men väl bortom allt det där kändes luften plötsligt sval, allting lättade, jag stod där som en främling, till synes ensam, flackandes med blicken, såg ut över det rena, det genuint oförstörbara, det eviga.
På korset nere i dalen hängde Jesus lika död som jag hade förväntat mig och Mohammed syntes inte till.

Avklädd gick jag långsamt mot bergets fot och väl där mötte jag en kvinna.
Hon frågade vad jag hade med mig och jag svarade mig själv, det är jag och allt det jag bär med mig inombords.
Hon påstod att vi måste vara själsfränder, och kanske hade hon rätt.
Hand i hand gick vi uppför bergskammen, det tog oss ett par timmar, stegen kändes lätta och väl uppe på toppen visade hon mig den magnifika utsikten och den regnbågsfärgade horisonten.
- Det där är politiken här sade hon, det där är verklig politik. Jag kände hur luften passerade genom mig, hur blodet rusade, hur axlarna tog form.
Jag hade aldrig sett något så gripbart i hela mitt liv.

19 oktober 2008

The rise and fall of Kugghjulsmannen

från troende ateist i vitt
över en natt
upphängd på ett kors
ovan schacktorget
min hud avstrippad
all manlighet tömd
all kvinnlighet tömd
avsexualiserad
hängandes med huvudet
haka mot bröst
nedanför de brustna
illusionerna
dom sönderskjutna
drömmarna
dock
jag har mina repliker kvar
men inga scener
inga gator längre
nedanför mina fötter
de beslagtagna fraserna
utrörda i den totala
uppgivenheten
bortom rulltrapporna
min sönderslagna
gitarr

17 oktober 2008

Integration

Jag aviserade att ordet var fritt och du deklarerade direkt, utan omsvep, att du ville skära halsen av dem.
Alla i rummet nickade tyst. Ingen i rummet klandrade dig.

Då såg jag mig själv vägandes en revolver i min hand, upp och ner, lätt och ledigt. Mot min vilja, men helt införstådd med det rådande tillståndet.
Redo.
Mitt i ett inferno.

15 oktober 2008

Åtta gånger fem

Du var så ofantligt ljusskygg där i den sena oktobernatten, jag såg dig genom rödvinsglansiga pupiller, du dansade fram som en ängel i fel rum, du skavde tapeterna och färgerna flagnade, sedan satt du helt plötsligt i den turkosa soffan, du blottade svagt ditt ena bröst, slöt ögonen och lutade dig bakåt.
Men ingenting av det där berörde mig, det var bara bilden jag var intresserad av, och musiken, självklart musiken, den musiken, du var som en del av den, jag en annan, men oj så vacker helheten var, minst två decimeter ovanför, och sedan dansade du igen, du följde inte de givna linjerna, du formade egna, gjorde konst av en timme och fem minuter.
Konst ingen hade sett förut, konst som aldrig skulle lämna rummet.

14 oktober 2008

Smaka på punk om du vill

Jag brukar smaka på ord. Känna kantigheten, kurvorna. Vissa ord smakar inte längre som förr, det har helt enkelt hänt något på vägen.
Ta punk som exempel, låt frasen rulla ut över läpparna, tänk tillbaka, dröm och bedöm; Punk...
En gång i tiden, runt 1981, smakade ordet punk vitalitet, farlighet, kärlek och uppror. Thåström och Fjodor stod på barrikaderna och skrek ut slagorden så det ekade mellan betongen i Stockholms sovstäder.
Idag smakar inte punk likadant, men det har inte förlorat sin betydelse, tvärtom. Idag smakar ordet punk stolthet, det har kilat sig fast i min själ, det rinner i mitt blod och det kommer aldrig att lämna mig. Stolthet inför integriteten, att inte ge vika för sina ideal, att stå upp. Däri ligger själva stoltheten.

Någonstans där börjar jag också tänka på hur det är, hur allt har blivit. Ibland känns det som om man är en maskin, en förbannad jävla maskin; på jobbet, hemma, överallt.
Man snurrar med i etthundraåttio, sedan har en vecka plötsligt gått, och man sitter där i soffan och funderar på vad det var som egentligen hände..
Jag vet inte riktigt vart punken kom in där, eller inte kom in, men jag känner att grunden finns kvar. Den är med mig.
Den dagen jag inte känner så, då är det definitivt över och förbi.

13 oktober 2008

Sal tretton:två:sex

du steg upp från fryspunkten
med ögon svarta som kol
under dig sönderslagna år
utspridda som söndrade
ädelstenar i iskrossen

på ditt finger glimmade
fortfarande ringen

som om ingenting
hade hänt

12 oktober 2008

Tossa

Det är höst på allvar, visserligen underbar höst, idag, men ändå, i fredags låg jag vid Medelhavets strand och mäktiga vågor rullade in, det dånade, mullrade, stort mäktigt, och ovanför mig bergskammarna, stupen rakt ner i havet, nittio grader, och grönskan sedan, den blå himlen, saltet, havet

Medelhavet...

... en gång i tidens världens mitt, både greker och romare har landstigit längs kustremsan jag ligger vid, de satt spår, drog vidare, drevs tillbaka, och nu en vik, Cala Salions, Spanien, det var där jag bodde, vi bodde, ut efter sluttningarna hus, rum, nästan inga hotell, man kommer bara dit på vilda vägar, stup rakt ner i havet utanför bilfönstret, svindlande, imponerande, kallsvettigt.

Men nu hösten och Sverige. Jag hoppas att den höga luften håller i sig och att en gudomligt kall och snörik vinter tar vid.
Och mamma, världens yngsta 60-åring; tack för allt!

03 oktober 2008

Niyama

Det är inte annat än att det känns rätt bra att åka till Spanien i morgon. Prognoserna talar för 23-25 grader de närmaste fem dagarna. Lite lagom så där.
Ska leva på dikt och lögn i en vecka.
Och andas långsamt och hålla Uddiyana bandha konstant.

02 oktober 2008

01 oktober 2008

Krispaket

Jag sitter i en taxi etthundratio meter ovan marken, vi svävar fram.
Taxin och jag.
Det finns ingen som kör, den kör så att säga sig själv, det kom som ett vackert erbjudande från den gamle stinsen vid stationen och jag tackade ja, men egentligen var det bara det alternativet kvar, det finns nämligen ingen som kör längre, allt sköter sig självt numera, alla är sin egen orkester, sin egen cirkus, och här sitter jag.
I en ledlös taxi.
Nedanför mig är marken full av sedlar och mynt, faktum är att de har regnat ner, de kom som riktigt dåligt regn över soten och dimman som belägrat sig därnere efter att bubblan sprack, ingenting höll ihop, allt riste sönder, det sprack i sömmarna, det lossnade i fogarna och till på köpet blev människor galna, de som trodde de var friska innan, men de blev faktiskt riktigt galna, de pålästa kunde inte längre läsa, de kunde inte förklara, de kunde inte ens be en bön längre.
Och Jesus syntes inte heller till.
Det är för komiskt alltihopa, det är en enda röra under mig, det ekar i banklokalerna, löpsedlarna brinner, allt är övertänt och på torget står en kvinna med mullevilsen blick och undrar om någon kan låna henne åtminstone ett famntag kärlek...