Barbed Wire Kisses

Idag tog jag klivet in i evigheten. Jag hängde av mig trådarna, dårskapen, vetenskapen. Det sista steget sög sig fast i de mögliga ismerna och de förgiftade kretsloppen, det som kännetecknar det tidsbegränsade arvet vi aldrig lyckades bemästra.
Kängorna kändes tunga, som av bly, men väl bortom allt det där kändes luften plötsligt sval, allting lättade, jag stod där som en främling, till synes ensam, flackandes med blicken, såg ut över det rena, det genuint oförstörbara, det eviga.
På korset nere i dalen hängde Jesus lika död som jag hade förväntat mig och Mohammed syntes inte till.

Avklädd gick jag långsamt mot bergets fot och väl där mötte jag en kvinna.
Hon frågade vad jag hade med mig och jag svarade mig själv, det är jag och allt det jag bär med mig inombords.
Hon påstod att vi måste vara själsfränder, och kanske hade hon rätt.
Hand i hand gick vi uppför bergskammen, det tog oss ett par timmar, stegen kändes lätta och väl uppe på toppen visade hon mig den magnifika utsikten och den regnbågsfärgade horisonten.
- Det där är politiken här sade hon, det där är verklig politik. Jag kände hur luften passerade genom mig, hur blodet rusade, hur axlarna tog form.
Jag hade aldrig sett något så gripbart i hela mitt liv.