Krispaket

Jag sitter i en taxi etthundratio meter ovan marken, vi svävar fram.
Taxin och jag.
Det finns ingen som kör, den kör så att säga sig själv, det kom som ett vackert erbjudande från den gamle stinsen vid stationen och jag tackade ja, men egentligen var det bara det alternativet kvar, det finns nämligen ingen som kör längre, allt sköter sig självt numera, alla är sin egen orkester, sin egen cirkus, och här sitter jag.
I en ledlös taxi.
Nedanför mig är marken full av sedlar och mynt, faktum är att de har regnat ner, de kom som riktigt dåligt regn över soten och dimman som belägrat sig därnere efter att bubblan sprack, ingenting höll ihop, allt riste sönder, det sprack i sömmarna, det lossnade i fogarna och till på köpet blev människor galna, de som trodde de var friska innan, men de blev faktiskt riktigt galna, de pålästa kunde inte längre läsa, de kunde inte förklara, de kunde inte ens be en bön längre.
Och Jesus syntes inte heller till.
Det är för komiskt alltihopa, det är en enda röra under mig, det ekar i banklokalerna, löpsedlarna brinner, allt är övertänt och på torget står en kvinna med mullevilsen blick och undrar om någon kan låna henne åtminstone ett famntag kärlek...