Index

Allmänt (66) Dikter (282) Musik (53) Samhälle (60) Tillbakablickar (6)

20 november 2015

Sagostund, avbockningar och Lundell.

En sagohimmel utanför våning 6. Silhuetterna av slottet, Carolina rediviva och domkyrkan i bakgrunden. Babyblått, turkost, rödorange, djuphavsblått blandat med några strimmor grått. Mörkret faller, neonskyltarna träder fram, det är höst, kallt, och vintern är på väg. Varför lämnade jag halsduk och mössa hemma?

På jobbet har det varit en dag av avbockningar. Listan har betats av. Grönmarkerat, avklarat, till handlingarna. Samtal, e-postkonversationer, snabba ryck, missförstånd, samförstånd. Just de dagarna gillar jag extra mycket. Råkar det dessutom sammanfalla med en fredag, då tar man hissen ner med ett leende på läpparna.

Och ikväll väntar Ulf Lundell på UKK. Jag vill höra Senare år och den Vassa eggen. Det är de två. Framförs de så briljant som jag föreställer mig att de kan framföras, då är kvällen gjord. Allt annat blir bonus. 

Kanske hinner vi förbi Katalin på en öl innan. Just Katalin i november inger en särskild känsla. Gemytligt, varmt, lagom surrigt. Julhysterin har ännu inte tagit över våra liv, och vi kan luta oss tillbaka. 

Och bara vara. 

19 november 2015

Ibland måste man stanna upp, och bara ta in.

Kom cyklande idag på väg hem från jobbet. Svängde upp förbi Domtrappkällaren, genom valvet upp höger, förbi Domkyrkan, Gustavianum, Universitetshuset och vidare upp till Övre Slottsgatan. Det är lätt att bli hemmablind, men vilka miljöer! Vackert så man kan dö, och en tung dos historia. Våra kvarter. Jag stannade upp och andades in. Den känslan.

Och i går kom mitt senaste Tradera-köp. The Cures Seventeen Seconds. Otroligt bra skick, 35 år gammal. Det är också en känsla, att lägga på vinylen, luta sig tillbaka och bara ta in. Ett briljant album. Till helgen har jag lagt in flera klassiker i min minneslista. Det kan bli en vana det här, med Tradera. Men egentligen gillar jag bättre att bläddra bland skivor i gamla drickabackar. Open Mind, jag har inte glömt bort dig.

I morgon fredag. Ulf Lundell kommer till stan. Jag trodde att jag var klar med honom, men när det gick upp för mig att tyngdpunkten på låtlistan lagts på Den vassa eggen, då kunde jag inte låta bli. Ännu ett briljant album. 

Nu, trött som få. Ibland tror jag att det är något sjukligt över min trötthet. Men det är förmodligen efterdyningarna av smärtan i knät, och den hängde i under en lång tid. Sedan är man inte 20 längre. Eller som Lundell sjunger:

"40 är din ungdoms ålderdom, 50 är din ålderdoms ungdom"

18 november 2015

*

din vintagedraperade själ kom alltid steget före
det var som om den lyfte bort alla frågor
avväpnade alla ansatser till höjda vapen

sekunden efter gled du så förbi
manifesterade din okomplicerade nakenhet
med en hållning som tog höjd på enochnittiotre

lämnade rummet två steg ovanför

17 november 2015

Hur jag än vrider och vänder på det, så förblir svaret: Nej, det är inte Blåvitt.

Match ikväll. En EM-biljett som står på spel. Danmark mot Sverige. Ett klassiskt möte, med en historisk tyngd som är monumental. Min sjukgymnast har en klump i magen. Mannen på bussen är så nervös så han inte vet vart han ska ta vägen. Ett gäng skolgrabbar brölar Krossa danskjävlarna, och fortsätter genuint nonchalant längs trottoaren in mot stan.

Jag avundas dem. Att kunna känna nerven, känna hur det kliar under huden, hur hjärtat bultar av nervositet och förväntan. Men jag känner ingenting. Och jag har verkligen försökt. Målat upp bilder, skapat scener i mitt huvud som betyder någonting, som kan skapa ett vi i min själ. Men jag saknar ränderna, jag saknar klubbmärket, jag saknar färgerna. Jag saknar min supporterfamilj, jag saknar Blåvitt. Den saknaden kan verkligen få det att värka i min kropp. Längtan till våren, när allting börjar leva på nytt.

Så vad gör man? Jo, man spelar på Oddset. För att få in någon nerv i sammanhanget. Frågan är på vilket spel. Jag tror danskarna drar det längsta strået ikväll, tyvärr får man väl tillägga. Men vilka som kvalar in låter jag vara osagt. 2-1 eller 3-1? Förlängning, straffar? Eller ordnar Zlatan festen? Min fest börjar i vart fall i när Blåvitt går in i matchspel igen. 

Och gällande landslag så har England alltid varit mitt lag. Men det är sen gammalt.

15 november 2015

Om Paris, vapen, barnböcker och en ny soluppgång.

Minns Paris från ungdomens dagar. Från Interrailkortets tidiga 90-talssomrar. En stad där man genom dess historiska händelser tycktes andas frihet. Att kliva ut på perrongen var frihet, att boka in sig på ett billigt hotell var frihet, att köpa en baguette och ett sexpack Tuborg var frihet. Att lämna sitt eget land för andra europeiska länder och städer var frihet. Men redan då levde vi i en instabil värld. Som vi gjort sedan urminnes tider. I olika grad av yttringar. Men den känslan av frihet var trots all påtaglig där och då, på Paris gator.

Men vad känner man en dag som denna? Det har gått ett dygn och lite till. Jag känner mest en oro för mina barn. Vad är det för värld vi ska släppa ut dem i, när de är redo att stå på egna ben? Jag känner ett ansvar. Tänker på när jag läste sagor för dem när de var små. Lätta moln, solsken och nyfikenhet. Små vardagsbekymmer som man alltid hittade någon finurlig lösning på. Handen sen på deras kinder, sov gott och vi ses i morgon. 

Mot detta ställs nu sönderskjutna människor. Människor som du och jag. Blod, inälvor, död. Sönderskjutna trygghetszoner, sönderskjutna bubblor av frihetssyre, sönderskjutna drömmar som inga barnböcker i världen kan råda bot på. Inte i den omedelbara chocken vart fall.

Men, det finns en morgondag. Det finns en ny soluppgång. Och där finns inte något utrymme för någon att ge upp. Och jag hoppas att den framtid vi har att bygga inte enkom kommer att handla om att skjuta sönder fienden, om att förgöra, om att förinta, om att slakta oss fram till någon omöjlig utopisk demokrati som en direkt följd av detta. 

För det går inte. Det måste blandas upp. Med värderingar, med långsiktighet, med en syn på världen som vår gemensamma. Vi måste hitta ett gemensamt språk. Hitta en grogrund för något bättre. Det kommer att kosta, det kommer att ta hundratals år, men vad har vi egentligen för val?

Det finns ingenting jag hellre önskar än att mina barn ska få en chans att leva med känslan av frihet. Att de ska få få en chans att forma sina egna liv. Att alla barn ska få den chansen, den möjligheten. Mitt ansvar, det här samhällets ansvar är att ge de verktygen att kunna förverkliga sina egna drömmar, att bereda vägar att färdas på. 

Och där kan faktiskt barnboken, sett i ett vidare perspektiv, spela en minst lika stor roll som vilket annat grovkalibrigt vapen som helst.