At Night

i köket droppade kranen varsamt
i sovrummet skar en nagel en rit

letade sig fram över den tunna huden
kände av allt det där som egentligen inte fanns

kände av och skar

framkallade rysningar längs ryggraden

The Cure - One Hundred Years

Vrid upp volymen, ställ dig i fönstret och titta på hällregnet utanför. Låt ögonen lite då och då vandra över till videon. Och du har uppnått den ultimata symbiosen av konstruktivt fönstertittande. Varsågoda.

Klass 1-Varning

Jag undrar vad han gör en dag som denna.
Mijailo..
Höjer han på huvudet en aning och låter ögonen smalna av?

Mannen som ritade om den politiska kartan.
Mannen som stack kniven i Anna Lindh.

Släng Alla Kartor

jag försöker att hålla det kvar
med all kraft försöker jag att hålla det kvar

vändningen mellan natt och dag
där tillståndet är ett vakuum
där ingenting lever på riktigt

jag söker mina ögon i skugga
rör mig över lakanen
låter mina fingrar nudda vid din hud

jag söker efter undantagstillståndet

med min skarpa nagel ristar jag in
mer tid
på din rygg

Sälj Ut

Vandrar in i köpcentret. In, bort från duggregnet utanför. Därinne är allt sig likt; ett myller av människor, skenande manövrar, trasiga nerver och sprängfyllda kassar.
Jag har knattarna med mig, E behöver en ny baddräkt, jag behöver ett par nya jeans och S behöver bara följa med. De små tycker till och med att det är kul; de tar rullbandet som går nedåt när vi ska upp, men jag lyckas med en lätt handviftning få in de på rätt band igen vilket faktiskt förvånar mig. Ibland behövs det inte mycket.
Hittar jag några nya jeans? Nej.
Det förvånar mig inte heller.
E hittar dock en ny baddräkt och vi tar "andra sidan" centret när vi går ut. Och det slår mig hur mycket obegåvat som ryms under dessa tak, vulgärt och obegåvat. Och det är vad man lockar med. Hur står folk ut egentligen?
När vi slutligen närmar oss bilen tittar jag upp mot himlen, möter duggregnet med slutna ögon, och jag känner mig befriad.
Jag känner mig så där nonchalant pretentiös igen.

Sidewalk

sakta försökte jag dra dig tillbaka
så...
så...
sakta

till slut fick jag tag i ditt svartbeklädda ben
jag kunde känna din hud rakt igenom
hur den brände men liksom
svalnade av

sakta flöt du så iväg
och mina armar föll
tungt
tungt ner mot marken

Magi På Långholmen

Thåström och Anna Ternheim på Långholmen 2009-07-03. Ljudet är tyvärr inte det bästa, men känslan har inte gått förlorad!