Scener Från En Sommar

du säger att det ligger till på det viset
men jag tror dig inte
du bedyrar sanningen i dina ord
men de passerar som luft
du står där i skjortan utan ärmar
i dina svarta kängor från London
men det hjälper dig inte
inte den här gången
och du, jag minns dig som barn
hur du sprang över broarna där hemma
hur du la dig på samma nivå som naturen
men någonstans där vid tjugotvå försvann det
det var som om det viktiga rann ur dig
som om det av betydelse byttes ut
och du blev mera otydlig
mera som en biverkning för dina närmaste
och nu står du här framför mig igen
som om ingenting hade hänt
som om klockan slutat slå
du står här igen och ber om lov
men det är som om jag hör ett annat språk
sedan faller du på knä
du ger mig blommor och ett dyrt vin
du öser ädelstenar ut över golvet
du lyfter fram en vacker piedestal
dina guldtänder glittrar i lampornas sken
och du erbjuder mig världen
allting glittrar och bubblar i kubik
sedan blir allting svart
det är verkligheten som når dig igen
som når oss igen
du känner att smittan inte kan hållas tillbaka
landskapet blir sjukt av dina ord
din kropp faller i båge
och jag känner en sorgsenhet
en känsla av otillräcklighet
för hur det en gång var
den där sommaren gardinerna inte slog för vinden
den där sommaren blommorna inte slog ut

Sista Dörren

genom den sterilt transparanta korridoren

jag ser ansikten röra sig mellan det vita
och det vagt verkliga
i rum efter rum efter rum

jag hör hur de söker svar i monologerna
söker efter sina saluförda själar
hur var och en trevar efter bitarna
från sin söndersmulade ryggrad

genom korridorens sista dörr
hör jag så de omutbara samtala
det är korta osentimentala fraser

genom korridorens sista dörr
hör jag så de omutbara samtala

de med hållningsdensiteten intakt
de med sin värdighet kvar

Som Om Kärleken Inte Var Nog

det var som om din vänstra hand ville säga dig någonting
med förundrad blick följde du linjen
drog lätt med ditt pekfinger
nuddade vid huden

du kände hur det långsamt kom genom din kropp
hur pulsslagen las ut
hur linjen ändrade riktning
som om du aldrig fick komma till ro

John Lennon - Working Class Hero

Jag ska bli mer politisk.

Tomheten

Utanför har de frusna sjöarna lagt sig att vila. Här inne viskar de tomma stolarna sövande och utanför far det karga landskapet förbi. Jag funderar om det någonsin har funnits liv här. Om någon för mycket länge sedan tog det med sig och lämnade tomheten kvar.

Utanför

den oändliga parken är din stad när du kommer gående
träden och buskarna liksom stannar upp
nickar kort
viker mjukt åt sidan

när du så passerar den tunga stålgrinden i östra hörnet
är staden borta och glömd
du skyggar ovilligt uppåt
möter himlen
ser orosmolnen stå på vakt

Errector Pili

du satt där och höll i din kam
en tunn mattsvart som från en annan tid
så drog du den genom ditt långa hår
och det föll snöflingor ner mot golvet

som små kvicksilverdroppar bredde de ut sig
du kände kylan under dina nakna fötter
såg hur stenplattorna fick gåshud