Lätt regn blandat med snö, ett par plusgrader och nära nog vindstilla. Tog vändan runt Eriksberg, och hade hoppats på att springa en mil. Jag tänkte hålla en lagom fart och låg runt 4.40 första tre km, men sedan uppför och runt Eriksberg låg jag på 4.45. Efter drygt 5 km började jag känna ömhet i knät och när jag precis passerat 7 så stannade jag. Jag kände att smärtan skulle komma, så det var lika bra. Det tar emot lika mycket varje gång det händer, men ser jag tillbaka på året har det inte hänt särskilt ofta.
Men hur det än är, så varje gång jag springer ut så vet jag aldrig hur knät ska vara; hur långt kan jag springa idag, kan jag trycka i och när börjar det ömma? Efter fyra operationer vet jag att jag aldrig kommer att bli smärtfri eller att knät ska kännas som innan operationerna. Men faktum är att det tar energi att alltid ta hänsyn till knät. Jag skulle utan problem kunna springa 2 mil vilken dag som helst om det bara berodde på ork och form, men det gäller för mig att planera upp träningen på ett helt annat sätt.
Jag har gjort över 120 löppass sedan januari 2017, och faktum är att jag bara har behövt korta ner passet eller stannat en handfull gånger. Så jag är inte orolig på något sätt, men det är tröttsamt. Hjälpen från fysioterapeuten har varit ovärderlig, och jag vet hur man häver ömhet. Nu får knät och benen vila i två dagar innan nästa pass!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar