Smaka på punk om du vill

Jag brukar smaka på ord. Känna kantigheten, kurvorna. Vissa ord smakar inte längre som förr, det har helt enkelt hänt något på vägen.
Ta punk som exempel, låt frasen rulla ut över läpparna, tänk tillbaka, dröm och bedöm; Punk...
En gång i tiden, runt 1981, smakade ordet punk vitalitet, farlighet, kärlek och uppror. Thåström och Fjodor stod på barrikaderna och skrek ut slagorden så det ekade mellan betongen i Stockholms sovstäder.
Idag smakar inte punk likadant, men det har inte förlorat sin betydelse, tvärtom. Idag smakar ordet punk stolthet, det har kilat sig fast i min själ, det rinner i mitt blod och det kommer aldrig att lämna mig. Stolthet inför integriteten, att inte ge vika för sina ideal, att stå upp. Däri ligger själva stoltheten.

Någonstans där börjar jag också tänka på hur det är, hur allt har blivit. Ibland känns det som om man är en maskin, en förbannad jävla maskin; på jobbet, hemma, överallt.
Man snurrar med i etthundraåttio, sedan har en vecka plötsligt gått, och man sitter där i soffan och funderar på vad det var som egentligen hände..
Jag vet inte riktigt vart punken kom in där, eller inte kom in, men jag känner att grunden finns kvar. Den är med mig.
Den dagen jag inte känner så, då är det definitivt över och förbi.