Mikael Wiehe och Ebba Forsberg tar oss med på en trygg resa; och i sällskap med solen och en kall öl känns det riktigt trevligt där på bänken bredvid storebror, Kopp Te och Amazonen.
Stefan Sundström, med Fjodor på bas!, gör en av de bättre spelningarna jag sett med den gamle rockräven, kanske den allra bästa. När snudd på hela familjen levererar "En näve näring" fylls tårkanalerna till bredden, det är så stort, vackert och alldeles knäckande!
Framåt kvällen passerar vi scenen där Eldkvarn spelar, och Eldkvarn låter som Eldkvarn brukar göra.
Som Eldkvarn.
Plura verkar dessutom vara i bra form, det svänger.
Precis som det brukar.
Thåström så. En av endast fyra spelningar denna sommar. Premiär. Jag behöver ett enda ord.
Magi.
Avslutande "Du ska va president" är makalös; intensiteten, närvaron, nerven är total. Innan dess har håret på mina underarmar rest sig ett antal gånger, som i inledande Dan Anderssondikten "Den druckne matrosens sång", i tunga "..ingen neråtsång" och i porslinsvackra "Flicka med guld". En spelning att minnas.
1977 och Sex Pistols vände upp och ner på det mesta, och levererade samtidigt en av rockhistoriens bästa plattor; "Never mind the bollocks".
Och nu 2008... och över scen, och den gigantiska parkering vi står på, väller det ut skördetröskor, maskingevär, naken Rottenstjärt, fucking i kubik, ironi, turistkänsla, kaumoflagekläder och ...en känsla av någonting annat...
Sedan, som från en blixt från klar himmel, bjuder de på en briljant "Bodies" och en värdig "Anarchy in the U.K".
Och det känns, nästan kusligt, som riktiga pistoler...
Man kan säga vad man vill om dessa äldre herrar idag, 2008, men ingen kan ta ifrån dem den underbara platta de faktiskt gjorde, och med den dos dryga självironi som slungas utöver oss blir eftersmaken trots allt ganska bra.
När kvällen övergår i natt kliver Waterboys på, om än inför en alldeles för liten och alldeles för oengagerad publik. Jag skäms lite där jag står för detta faktum, men de bjuder ändå på en förkrossande vital spelning, och de larmar friskt. Men som sagt, de förtjänade en större och bättre publik.
Trötta Kent då? Den biten får den rövslickande recensentkåren från kvällsdrakarna ta hand om.
Ååh...suck...hade gärna upplevt det där.
SvaraRaderaKänner att det finns liksom inga ord,men känsla jo.
Satt och läste om festivalen i Falukuriren, där Sundström blev sågad vid fotknölarna av löjlig mas i knätofsar, vid namn Johan Källs... "..han samlar billiga poänger genom att ändra i texter.." "..kören sjöng falkst och det lät som alla försökte överrösta varandra.." "..otight band.." Men alla får väl tycka vad dom vill kan man tänka, jag såg i alla fall en helt annan spelning med Sundström och hans familj igår...
SvaraRaderaKan meddela att inget idag kom upp i Thåström-nivå. Har svårt att se att något nånsin kommer göra det. Kanske ska införa Thåström-klass i tidningarna, gick ju i sportens värld förut även fast Hysen idag inte når dom höjderna som expertkommentator.
SvaraRaderaJag önskar jag kunde säga något lika trevligt om Stefan Sundström, men dessvärre var hans spelning en formidabel uppvisning i egocentriskt proggbeteende. Han var mer manierad än någonsin och uppträdde med ett gäng musiker som säkert är jättetrevliga polare men urkassa musiker. Det är rätt nonchalant.
SvaraRaderaDN.se
Vilket trams...
Tvärslå: Precis så.
SvaraRaderaPeter: Det var väl för lite fioler..
Kopp Te: Du har helt rätt; Thåströmklass är vad det va! Och Hysén, bättre än Fjellström va?..
Amazonen: Trams och åter trams.
Jag ångrar mig nåt så förbaskat att jag inte var där. Jag skulle såå gärna ha sett Waterboys igen. Vad är det med folk, varför hade de så dålig publik?! Hade gärna sett Thåström, Sundströn och Eldkvarn igen också. Kent kan kvitta.
SvaraRaderaJag tröstar mig med Springsteen på fredag.