Jag minns att jag hade en storslagen plan när jag var liten, om att bygga en gigantisk träkoja i en av de höga björkarna som stoltserade i backen ner mot bäcken.
Det blev aldrig någon koja där upp i björken, men jag tyckte ändå att den där planen var skön att bära på. Jag visste att den kunde bli verklighet. Om jag hade gett den lite tid.
Så i helgen när vi åkte efter Tidernas väg, någonstans mellan Kerstinbo och Gysinge, dök den helt plötsligt upp. I en dunge till höger om en röd villa, mellan två ståtliga granar, fanns den bara där.
Min koja.
Det var min ritning, min plan, mitt verk. Jag tittade bakåt och såg hur min lille son tankfullt iakktog bygget från sin plats i baksätet.
Han sa ingenting och jag frågade aldrig, men kanske föddes det en storslagen plan där och då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar