jag står på klippan och tittar ut över havet
jag kan känna det genom hela min kropp
att det finns någonstans därute
att det rör på sig under den yviga ytan
allt det där som inte inte längre har någon plats
allt det där som blev utestängt från städerna
allt det där som blev ignorerat och osynliggjort
det ligger någonstans därute
som en rest och motpol till det ovärdiga
till allt det där trasiga och söndersminkade
allt det där obegåvade och inskränkta
som har blivit det här egocentriska samhällets norm
Visst finns det kvar, allt det...riktiga. Det gäller för oss att ta fram det så ofta vi bara kan! :)
SvaraRaderaGlad Midsommar till dig o familjen!
Kram
Yviga ytan. Så vackert!
SvaraRaderaNär jag läser texten kommer jag att tänka på en sommarpratare häromveckan som talade om sitt arbete med utvecklingstörda och deras plats i samhället. Det var mycket tänkvärt och han hade ideér som på något sätt överensstämmer med detta. Kanske vänder pendeln, där det ytliga och perfekta nått sin gräns och som motpol, som en stark och inneboende motkraft, söker sig människor till det ärliga och uppriktiga, dit det är tillåtet att inte vara perfekt och utan rädsla för att göra bort sig.
SvaraRadera