det var alldeles tyst utanför
och inne sas inte ett ord
sedan flög den där falken förbi
högt ovanför trädtopparna
och det var som om allting öppnade sig
när gryningen kom hade taket böjt sig i en oval
väggarna sov stilla
och du låg där på sängen i de vita lakanen
jag stod i köket och funderade på slutet
och kaffet svartare än någonsin förr
Aldrig är slutet så nära i tanken som när det just börjat(om du frågar mig min jävla katastroftänkare;)
SvaraRaderaL.O.V.E /OrOsHjÄrTa
Jag säger då det...dessa falkar!
SvaraRaderaWow! Vilken fena du är. En dikt helt i min smak. :-)
SvaraRadera