Anta att du kommer till ett helt nytt ställe. Du har förväntningar som är högt ställda. Du vet att du besitter kompetens, erfarenhet och känsla. Du känner att du kommer att få möjligheter till en hel del lyft, du känner att du kommer att få inflytande, du kommer att kunna p-å-v-e-r-k-a.
Anta sedan att du ganska snart märker att det där inte stämmer, du märker det på stämningen, du kan ta på det, det rör sig liksom i luften. Det här är inte vad du hade förväntat dig. En osynlig agenda (utan reella mål) verkar redan ligga klar.
Anta att du omges av en hel del människor som saknar en kritisk ådra som kan balansera professionen, du befinner dig bland utförare som per automatik svarar ja på det mesta, kanske av ren (missriktad?) lojalitet.
Anta att det saknas styrning och det saknas känsla för människors välbefinnande. Viljan att tillfredställa politiska beslut är långt mycket viktigare än vad som verkligen händer i själva verksamheten.
Anta sedan att du markerar, och ställer dig vid sidan av. Du är till och med öppet kritiskt till hur det hela fortgår, trots att du sedan länge märkt att det inte är högt i tak i den aktuella organisationen. Saker som kan framstå som obehagliga behandlas sällan eller aldrig utanför stängda dörrar.
Anta att det faktiskt är så här det ser ut, och vare sig du väljer att gå frivilligt eller blir tvingad därifrån, så har du inget val längre.
Det hela har blivit till en omöjlighet.
Tragiskt, men tyvärr inte ovanligt, speciellt inte inom kommunala sektorn. Det finns för många som inte är på sin arbetsplats av rätt anledning. Inte sällan pga. en svag chef. Jag tror att det enda rätta för sin egen skull är att gå vidare. Man vinner liksom aldrig striden, alla blir förlorare, eleverna och de som har en en vision och en yrkesglädje.
SvaraRadera