Vandrar i stadens innersta kärna, höstluften ligger klar och hög, dess gränder i skuggor. Och det är som om betongen och asfalten får nytt liv efter mörkrets inbrott. Väggarna samtalar med mig där jag kommer gående, vägarna brer ut sig och ger mer plats.
Det är som om de vill att jag ska stanna kvar. Som om de vill ha närhet, ömhet, någon sorts märklig närvaro.
När natten kommer och idiotismen har lagt sig att vila i sin respirator, då stillar allting ner, ända tills klockorna åter tjuter i gryningen och allt det där obehagliga återvänder. Där, i det stilla, det är där de söker efter samvaro, enkel okonstlad samvaro.
Och det känns som om de vill ha mig som vän. Någon som kan ta hand om dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar