Takdropp

Förkylningar som inte ger sig, som ger igen, som spinner i huvudet. De är inte lätta att umgås med. Alltid vid fel tidpunkt, aldrig korrigeringsbara. Ringer samtal till flyttfirman; är allt klart inför morgondagen? har ni täckpapp? lådor? motfrågor; hur många hyllmeter böcker har ni? hur mycket porslin? hur mycket mycket? Ja, det är mycket.

Ringer Persiennfabriken, varför ringer de inte tillbaka? Har de så jävla mycket att göra så de inte kan ringa tillbaka? Persiennerna måste in, hur ska man annars kunna sova? Kanske att det mörkaste november sedan urminnes tider, kan rädda oss, åtminstone ett par dagar. Men jag förutsätter att de ringer upp. Idag.

Nya möbler beställda; soffor, bäddsoffa, hyllor, garderober. Nytt boende, nytt kvarter, nytt nytt. Men för balansens skull även möbler med en historia. Har tittat på en köksgrupp av Carl Malmsten. "I naturen finns inga skarpa kanter", menade han. Det är det man vill åt. Slipa av. Man måste kunna röra sig också.

Takdropp utanför. Frost i natt. Men när kommer snön? Det känns som november har lurat kroppen, det kommer ingen snö, det blir en grön vinter, det blir en grön jul. Det är känslan just nu. Men man vet ändå. Innerst inne.

Inte är jag sugen på kaffe heller. Det får bli honungsvatten. Eller glass. Det sägs att glass lenar halsen. Det är värt ett försök.

Snornovember

Det sägs att november är poeternas månad. Kanske har det nåt med den mörka dysterheten, med löven i vinden eller med nollstrecket att göra. Vem vet?
För mig är det klädernas månad; ingenting kan jämföras med höstkläderna i november. Dr.Martens på fötterna, svart, grått, vinrött, grönt, beige. Signalerar en uppryckning. Från vadå? Ja, om sommaren kommer man undan med vad fan som helst, bara solen skiner.
Känns det som.

Nu har förkylningen tagit över istället. Går omkring i mysbyxor som Beppe Wolgers bland trasdockorna. Jag känner mig inte som Thåström idag.
Har suttit, legat, stått i telefonkö en stor del av förmiddagen. Som om man inte hade annat för sig. Men saker och ting har blivit gjorda, jag har lastat av. Blivit lite lättare. IT-supporten på Uppsala kommun. Hade de inte kunnat ge mig ett annat tillfälligt lösenord än hej123? Vart har fantasin tagit vägen?
Å andra sidan har väl Uppsala kommun aldrig gjort sig kända för att ha fantasi. Eller humor.

På fredag flyttar vi till en ny lägenhet, en våning. Det blir väl det när man överstiger 100 kvadrat? Jag kommer inte att sakna mycket här. Den där vattenskadan och föreningens styrelses misshandel av oss innan vi flyttade hit, har legat som ett mörkt täcke över hela tillvaron här. Jag önskar att jag hade gjort en Eric Cantona, sökt upp var och en i den dåvarande styrelsen, ringt på och tittat de rakt in i ögonen, och sagt I-d-i-o-t. Till var och en. I tur och ordning. Varken mer eller mindre.

Sa hej då till tvättstugan i varje fall. Kändes lite vemodigt när jag stängde igen dörren. Måste vara alla de timmar som vi delat, all smuts som blivit ren.
Och nu då? Väntan. Väntan på att den här förbannade förkylningen ska gå ur kroppen. Gjorde ett tappert försök i morse, rakade mig, filade fötterna, smorde in, fräschade upp mig helt enkelt. För att känna mig frisk, lura kroppen lite.
Det misslyckades.