Takdropp

Förkylningar som inte ger sig, som ger igen, som spinner i huvudet. De är inte lätta att umgås med. Alltid vid fel tidpunkt, aldrig korrigeringsbara. Ringer samtal till flyttfirman; är allt klart inför morgondagen? har ni täckpapp? lådor? motfrågor; hur många hyllmeter böcker har ni? hur mycket porslin? hur mycket mycket? Ja, det är mycket.

Ringer Persiennfabriken, varför ringer de inte tillbaka? Har de så jävla mycket att göra så de inte kan ringa tillbaka? Persiennerna måste in, hur ska man annars kunna sova? Kanske att det mörkaste november sedan urminnes tider, kan rädda oss, åtminstone ett par dagar. Men jag förutsätter att de ringer upp. Idag.

Nya möbler beställda; soffor, bäddsoffa, hyllor, garderober. Nytt boende, nytt kvarter, nytt nytt. Men för balansens skull även möbler med en historia. Har tittat på en köksgrupp av Carl Malmsten. "I naturen finns inga skarpa kanter", menade han. Det är det man vill åt. Slipa av. Man måste kunna röra sig också.

Takdropp utanför. Frost i natt. Men när kommer snön? Det känns som november har lurat kroppen, det kommer ingen snö, det blir en grön vinter, det blir en grön jul. Det är känslan just nu. Men man vet ändå. Innerst inne.

Inte är jag sugen på kaffe heller. Det får bli honungsvatten. Eller glass. Det sägs att glass lenar halsen. Det är värt ett försök.