när sommarregnet föll på våra gator
och vindrutetorkarna förlängde livet
precis där kunde vi stå som om ingenting hade hänt
som om allt runtomkring oss aldrig tog sig in
som om ingenting kunde röra vid våra drömmar
och de grå betongplattorna i centrum
tog emot våra steg
där luften vibrerade så vagt om nätterna
det var där vi andades
det var där vi försökte leva
och med atombombsmolnen i formationer ovanför våra huvuden
lämnade vi avtryck som aldrig försvann
vi bevarade de i våra sånger och vår poesi
befriade de till klangen av stål mot stål från industribyggnaderna nere i gropen
med instrumenten som vapen tog vi allt ett steg längre
vi lät ackorden krascha ut över meningslösheten
och när mörkret la sig kompakt tog festerna vid
för att plana ut så vackert i gryningen
sedan hängde vi upp våra söndrade minnen
på klädstrecken i de söndervårdade trädgårdarna
och vi såg på varandra och visste
att det aldrig skulle lämna oss
det hade satt sig i våra rörelser
och vi skulle aldrig någonsin ta oss härifrån på riktigt
hur långt bort vi än skulle ta oss
skulle vi alltid ha en fot kvar
alltid en fot
kvar
alltid en fot
kvar