Avtryck

när sommarregnet föll på våra gator

och vindrutetorkarna förlängde livet

precis där kunde vi stå som om ingenting hade hänt

som om allt runtomkring oss aldrig tog sig in

som om ingenting kunde röra vid våra drömmar

och de grå betongplattorna i centrum

tog emot våra steg

där luften vibrerade så vagt om nätterna

det var där vi andades

det var där vi försökte leva

och med atombombsmolnen i formationer ovanför våra huvuden

lämnade vi avtryck som aldrig försvann

vi bevarade de i våra sånger och vår poesi

befriade de till klangen av stål mot stål från industribyggnaderna nere i gropen

med instrumenten som vapen tog vi allt ett steg längre

vi lät ackorden krascha ut över meningslösheten

och när mörkret la sig kompakt tog festerna vid

för att plana ut så vackert i gryningen

sedan hängde vi upp våra söndrade minnen 

på klädstrecken i de söndervårdade trädgårdarna

och vi såg på varandra och visste

att det aldrig skulle lämna oss

det hade satt sig i våra rörelser

och vi skulle aldrig någonsin ta oss härifrån på riktigt

hur långt bort vi än skulle ta oss

skulle vi alltid ha en fot kvar

alltid en fot

kvar

alltid en fot

kvar