jag ser hur det rör sig under asfalten
hur det försöker hitta vägar
det liksom pulserar och drar
drar efter syre
ovanför tickar det själlösa samhället vidare
det kalla och nyliberalt nedsläckta
det utsålda och obegåvade
som en ny naturlag
som den enda vägen
jag ser återigen ner
kan känna hur någons muskler arbetar
hur svetten fuktar bakgatorna
jag känner doften av blod
känner doften av en uppgiven kamp
och runt omkring mig skenar de upptagna förbi
på väg mot sitt
på väg mot sin inhägnad
på väg mot sina lås
för i den utbredda egoismen finns inte längre
någon plats för omtanke
den gick förlorad i kassaapparaternas onanievent
försvann som en tyngdlös böld mot himlen
lämnade kvar ett sterilt och marknadsvåldtaget tivoli
ändå fortsätter det att pulsera nedanför mina fötter
det är någonting som aldrig kommer att lämna in
som aldrig kommer att låta det sippra ut
det är känslan för de rehabiliterade nerverna
känslan för de slagna
känslan för samhörigheten
känslan av att veta att det röda hjärtat
aldrig kommer att sluta slå
åh gud!
SvaraRadera