14/9:2

vi hör ljudet från kassaapparaternas onanievent
ljudet av mynten när de singlar ner på rutmönstret
vi känner vibrationerna från maskinerna som aldrig stannar
vi känner doften av slitna kugghjul och sargad hud

samtidigt hör vi lockropen från de inbjudande bankkontoren
applåderna från maktens korridorer
tillrättavisningarna från de som vet
vi kan höra mantrat om och om igen

men från luften faller små stjärnor ner
berikar hösten med elektrifierade färgskalor
vi låter dem tränga in under huden
vi låter dem blandas i våra vener
låter de härja fritt

låter de infektera den förljugna sanningen

14/9

jag ser hur det rör sig under asfalten
hur det försöker hitta vägar
det liksom pulserar och drar
drar efter syre

ovanför tickar det själlösa samhället vidare
det kalla och nyliberalt nedsläckta
det utsålda och obegåvade
som en ny naturlag
som den enda vägen

jag ser återigen ner
kan känna hur någons muskler arbetar
hur svetten fuktar bakgatorna
jag känner doften av blod
känner doften av en uppgiven kamp

och runt omkring mig skenar de upptagna förbi
på väg mot sitt
på väg mot sin inhägnad
på väg mot sina lås

för i den utbredda egoismen finns inte längre
någon plats för omtanke
den gick förlorad i kassaapparaternas onanievent
försvann som en tyngdlös böld mot himlen
lämnade kvar ett sterilt och marknadsvåldtaget tivoli

ändå fortsätter det att pulsera nedanför mina fötter
det är någonting som aldrig kommer att lämna in
som aldrig kommer att låta det sippra ut

det är känslan för de rehabiliterade nerverna
känslan för de slagna
känslan för samhörigheten

känslan av att veta att det röda hjärtat
aldrig kommer att sluta slå