90ett

Jag träffade en gammal kärlek härom dagen. Vi var som ett självförbrännande rock`n roll band hon och jag.
Då.
Jag var ung, hon var yngre.

Jag minns en gång när vi åkte till Stockholm för att se Sisters of mercy, i maj 91. När vi drog hemåt i vårnatten i den tunga så tunga Mercedesen, med fötterna på instrumentpanelen och med solglasögonen på, var vi övertygade om att det var vi som hade stått där på scen och levererat.

Efter två år tog syret slut, och vi visste det båda två:
- Vid nästa korsning går vi åt varsitt håll, och ingen tittar bakåt.
Som vilket konstaterande som helst.

"Telling people to fuck off, that glorious sense of vindication, is a primary motivating factor, I think".
/Andrew Eldritch, Sisters of mercy.

GLAMCHIC

Jag såg dig på TV i morse. Och jag må säga att det var länge sedan sist.
Du var invirad i dyra kosmetiska krämer och tyger, allt så följsamt exklusivt mot din statiska 38:a.
Jag tittade liksom förundrat, lyssnade i kanske fem minuter.
Och ur din mun föll bara tomma pratbubblor.

SNORBLUES

Det definitiva nejet är ett faktum. Än så länge helt utan motivering. Men vad annat kan man förvänta sig i en värld helt i avsaknad av professionalism?
Ok, det där lät bittert, det måste jag tillstå, men låt mig vara det. Det känns allt annat än bra, jag känner mig trängd, instängd. Jag borde känna frihet inför de två månader av ledighet som ligger framför mig.
Men jag känner mig instängd. Inmålad i ett hörn, satt på väggen som ett gammalt svartvitt tidningsurklipp.
Nu kommer de här månaderna att gå åt till att vända på detta, och tro mig, jag kommer att göra det.
Förr eller senare.
Men detta var inte vad jag hade tänkt använda min lediga tid till. Den bör istället innehålla tid för kontemplation, att ladda åter, att bygga upp grunden igen.
Inte till en kamp, jag vill vara utan kamper den här tiden, inga krig, inga sänkningar, inga distraktioner.
Dessutom har en helvetisk förkylning tagit över min kropp. Vad jag behöver är någonting annat.
Någonting utan snor.

DESSA TONER

som en sen snöflinga
i juni
singlar jag ner
i fjällbäcken

landar megapixelslö

jag löses upp
och försvinner
så kallt så mjukt

och nedanför
det brutalt vackra fallet
i blått
av livsfarliga metrar
och dB-dån
tittar jag upp

ser himlen

och allt har
bytt färg
igen

JAG OCH MIN FAR

Vi sitter på översta laven. Jag och min far. Jag till vänster, han till höger. Jag vet inte för vilken gång i ordningen vi sitter där, men de är många de där gångerna.
Jag till vänster, han till höger. Alltid så. Så länge jag kan minnas.
Temperaturen ligger mellan 75 och 90 grader.
Så har det alltid varit. Ingen chockhetta och tala om. Och varför skulle det vara det?
Den genuina trähinken med skopa och vatten står nedanför mina fötter, mot väggen. Där någonstans har vi kanske svaret på frågan om varför vi alltid sitter som vi gör; jag till vänster, han till höger.

Från min plats, den vänstra, är det en dryg armlängds avstånd till stenarna. Kanske propsade jag på att alltid få ösa vatten på stenarna när jag var mindre? Det kanske var säkrare från den vänstra sidan, närmare, kanske var det så min far resonerade, att det är svaret på frågan? Av rent säkerhetsmässiga skäl.
Och ni som ser en politisk markering i detta kan tänka om. Hade detta varit grunden för våra positioner i bastun hade det bara funnits vänsterlavar. Med all sannolikhet hade vi stigit in från höger...
Kanske var det så att den första gången vi öppnade dörren och klev in där, tog jag plats till vänster och han till höger. Sedan trodde vi att det skulle vara så. En ömsesidig respekt far och son emellan.
Eller kanske det har att göra med hur vi samtalar med varandra där inne? Det kanske var lättare, naturligare och följsammare att lägga ut orden från varsitt håll; jag från vänster, han från höger. Att det bara låg till på det viset, det föll sig så. Inte en slump, men heller inte ödet.
Okategoriserbart.
Det bara singlade ner, och där landade vi.
Jag till vänster, han till höger.

Jag och min far.