Peda von Gog

Idag hamnade jag återigen mitt i ett ungdomligt krig. Det var uppbyggt av ouppklarade konversationer, ofullständiga redogörelser och minst sagt, ett anmärkningsvärt grovt språkbruk och ett ovanligt dunkelt ljussken.
Jag fick som en spindel i sockervadd lägga alla ord åt sidan, de hårda till höger de mindre hårda till vänster. De som ägde en gnutta av briljans och möjligheter lade jag i mitten. Där placerade jag dessutom mig själv.
Runt mig, utanför sockervadden, placerade jag sedan kombattanterna i grupper om två. Jag bad de plocka upp orden, ett och ett, för att sedan förklara själva innebörden. Det bildades meningar, trådar lades ut, det bildades ett nät av vägar, vägar som slutligen skulle ta alla inblandade ut igen.
När alla ord var behandlade, putsade och nedbrutna till endast bokstäver, lät vi dem återgå till alfabetet igen.
Nu stod vi alla i mitten, de flesta med nedböjda huvuden, de allra flesta med axlar som inte längre tyngde.
Av bergväggen och sockervadden återstod ingenting, kombattanterna var själsligt befriade, åtminstone för den här gången.
Själv vandrade jag mosaikplattor tillbaka till mitt.

Kängorna på

en liten ockupation är vad jag behöver, ett hus, en gata, en hållplats, någonting att utgå ifrån, något att sätta lasern på, en ockupation, just det, en liten bara, för att väcka upp de sovande, för att få luften att vibrera igen, en kort stund bara, jag begär inte mer än så, men en ockupation, helt rätt i den trasiga tiden, men nej, jag ska inte ge mig den här gången, ni får aldrig tro det, ni kommer aldrig att få se mig ge vika, och just i detta nu ser jag hur de lägger ut nio linor av tio utanför fönstret, och jag kommer att ta chansen, jag kommer att ockupera, just den tionde linan där ingen annan är, där ingen annan kommer att besväras, där ingen annan någonsin kommer att bry sig om, där ingen annan kommer att förstå själva innebörden av en ockupation fullt osynlig från alla håll och kanter

På perrongen tomt

tid efter annan; men helt plötsligt var jag nerdragen i virveln, jag bara drogs med, runt runt snurrade det, det snurrade runt, och dagarna blev som en hinna av oavslutade projekt, jag försökte med kaffe, svart som natten givetvis, jag försökte med kaffe, svart kaffe utan mjölk, jag ville ha det som det gift det verkligen är, jag tog det alltså svart, svart för att förstärka känslan av ett beroende, det kändes tyngre så, mer rätt, jag försökte men gav upp, försökte igen, och sedan hoppade jag på nästa tåg, det enda som lämnade perrongen det året, och jag var inne i virveln igen, förmodligen samma virvel, en virvel igen, jag var i virveln igen, och det gick fortare den här gången, allt det där fast tusen gånger mer, allt det där fast tusen gånger större, men kaffet var likadant, lika svart, lika tungt, lika hett och tid efter annan; till slut klev jag av.

Is

helt plötsligt fylldes planen med polisbilar, tränade kroppar, uniformer, hundar och radiovågor
en känsla av is och oro lade sig som ett täcke över höjden
människors blickar fram och åter, från ögon till ögon, åter och fram
då svepte du förbi, hånglandes med kärnvapentiden och strecket så svart av kajal över den oroliga himlen
sedan ljudet från motorerna på tusendelen av en sekund
det bedövade hela kvarteret
planen tömdes motorljudet försvann
och damen med den vita hunden
så eftertänksam i septemberkvällens dvala

Tipp tapp

Vissa dagar saknar charm. De är grå, lite lätt fuktiga. Mättade.
Det är som om de där dagarna är i vägen.
Något som man bara måste överleva.
Det är som om de där dagarna försöker att tippa av en, rulla en åt sidan.
De skapar ett energitapp, det sipprar liksom ut. Man töms.
På kvällen är det som en befrielse.
När man ligger där och tittar upp i taket.
Huvudet på kudden.
Armarna ut efter sidan.
Ögonen som somnar, drömmen som börjar.
Charmen som återkommer.