Växtvärk

stum av beundran inför blomman
la du dit din hand
lät den nudda vid kronbladen
lät den cirkla ovanför
kände av symmetrin

så bort
din hand utefter hakan
över de sträva stråna
över det ojämna
det förbrukade

på vägen hem skavde det
i din kropp
du funderade om blomman
hur den hade
gått till väga
hur den hade gjort

för att fullända konsten
ut i varje por

En Förgiftad Man

Ibland blir allting grått, allting tappar färg. Träden, husen, gatorna, huden, själen.
Allting tappar det i färg.
Med bil genom staden i grått, med ögon som knappt orkar hålla sig uppe.
Med kängor genom staden i grått, genom det orena slasket, känner han hur det sipprar upp rakt igenom hans fötter, hur det kanaliseras vidare ut i kroppen, den orena snön, han känner hur det slutligen pulserar inuti hans huvud.
Det är grått rakt igenom.
Det har etsat sig fast.

Han kan för allt i världen inte förmå sig till att ta tillbaka färgen. Med kniv ristar han ett sagosnitt i höger arm för att få se det röda, men blodet som droppar ner mot golvet är grått. Det rinner först sakta över den vulkanartade huden, faller sedan ner mot golvet i slow motion. Det sprids ut. Det är grått blod. Grått liv.

En timme senare händer märkliga saker.
I spegeln händer märkliga saker.
Helt plötsligt rinner allt av honom, han förlorar sin bild, blir transparent, han förlorar sitt namn, han upphör att existera.
Och försvinner.

Vy Från Ett Fönster

rådjuret i skogsgläntan
blick stilla
en sträcka om tio meter bort
den lilla flickan

hur hon lockade med
sina händer
kupade
fingrarna mjukt böjda mot himlen
mjuka rörelser in mot kroppen

”kom.. kom.. kom.."

rådjuret sedan
hur det la huvudet på sned

”kom.. kom.. kom.."

så lugnt
så metodiskt
så varsamt

den lilla flickan
som en främmande fågel
i vykortet

Pale

det sista jag såg innan jag vände ner
var den röda himlen ovanför
sedan kom det emot mig
tungt osorterat
slog det in i mitt bröst

och jag kunde aldrig förstå
den kraften
hur doften av sanningen kunde vara
så påtaglig
hur din mun kunde hitta just
de där orden

hur din hud kunde vara
så tunn

Personligt

Jag har tänkt på att steget inte är långt till den heta lavinen, till den monstruösa vulkanen. Från mannen med familj till den självförbrännande effektsökande unga mannen. Mannen med familj har hunnit bli trettioåtta år. Den unga mannen ständigt runt tjugo.
Mitt i den där filmen slog det mig, mitt i det sorgsna, mitt i misären, det slog mig att jag ville dit, jag kände att det en väg bland andra, att bara låta sig dras med bland eldarna, se hur länge det skulle kunna pågå, se hur länge det skulle kunna hålla.
Låta konstnärssjälen brinna.

Det var någonstans där färgen övergick till svartvitt, när skapandet inte längre fungerade för huvudrollsinnehavaren som det kom över mig. En märklig känsla. För vem fan skulle egentligen vilja befinna sig där?
Jag menar på riktigt.
Och jag vet inte, men vissa dagar känns åldrandet, om man nu ska använda sig av det uttrycket (åldrandet?), som något man säger när man närmar sig de sjuttio, men likväl, man blir äldre, och vissa dagar kan jag inte riktigt se poängen med det hela, då när vulkanen känns närvarande, när pulsen tickar av ljudet från tåg, från öppna balkongdörrar och luftade vinflaskor.
Efter filmen visste jag inte om jag skulle placera in tankarna i facket med patetiska paradoxaldrömmar, en annalkande fyrtioårskris, om jag skulle avfärda de som nonsens, eller om jag skulle låta de gå för helt normala tankar.
Det enda bestående efter filmen, som jag är riktigt säker på, det är att jag älskar Olle Ljungström.