Tomheten

Utanför har de frusna sjöarna lagt sig att vila. Här inne viskar de tomma stolarna sövande och utanför far det karga landskapet förbi. Jag funderar om det någonsin har funnits liv här. Om någon för mycket länge sedan tog det med sig och lämnade tomheten kvar.

Utanför

den oändliga parken är din stad när du kommer gående
träden och buskarna liksom stannar upp
nickar kort
viker mjukt åt sidan

när du så passerar den tunga stålgrinden i östra hörnet
är staden borta och glömd
du skyggar ovilligt uppåt
möter himlen
ser orosmolnen stå på vakt

Errector Pili

du satt där och höll i din kam
en tunn mattsvart som från en annan tid
så drog du den genom ditt långa hår
och det föll snöflingor ner mot golvet

som små kvicksilverdroppar bredde de ut sig
du kände kylan under dina nakna fötter
såg hur stenplattorna fick gåshud

*

jag får aldrig glömma
att mitt beslut att lämna rummet
gjorde mig mer levande
när de orkeslösa möter mig
vänder bort blickarna
och ser ner i det stenbelagda golvet
istället för att ta tag i yxan

Du & Jag

du...
röjde inte nåt
...du
du röjde inte nåt

av det jag sa
av det jag såg
av det jag gjorde