Våning 5

du ville se hur marginaliserad du kunde bli
du ville bort men rörde dig i periferin
alla jävla dogmer och skavda repliker
hade sköljt över dig från folks munnar
i vad som kändes som evig tid
lämnade från tomrum där ingen längre tänkte själv
nu sällskapade du med balkonger och trasiga lyktstolpar
om vartannat lät du de komma till dig
om vartannat bjöd du in de till dig

Kapitulation

helt i avsaknad av stil tar jag plats på torget
inte ens mina kängor betyder någonting i febergrader
jag känner ingen och känner mig osynlig

och jag ser hur solen speglar sig i smältvattnet
jag ser damen som låtsas som ingenting
jag ser skyltfönsterdrottningen dekorera i reflexerna

det är som om allting bara väntar på att få landa igen
att få återgå till sina rätta positioner
det är som om minusgraderna har trillat av en efter en
som om de inte längre har någonting att säga till om

Död åt alla?

Låt oss säga att vi tittar på det här samhället tillsammans, att vi ser på den här världen tillsammans.
I haven driver det omkring sopberg av plast, som väger 100 miljoner ton. Bara i Stilla Havet. På kontinenterna staplas sopbergen på varandra.
På konferenser runt om i världen sitter politiker och pratar miljö. Med betoning på pratar. Man vet oftast vad som behöver göras, det är inte ens svårt eller komplicerat, men det händer ingenting.
Och varför då undrar du. Jo, för att det är kapitalet som styr. Och har så gjort, alldeles för länge dessutom.
Därför saknas också trovärdigheten när Fredrik Reinfeldt sitter och pratar miljö med tillsammans med världens övriga ledare.
De män som har makten.
Det blir patetiskt alltihop. Ingen vågar prata klarspråk, utan man gömmer sig i dimridåer av lögner och sminkade sanningar.
Det är sorgligt att se hur de gräver gravar för framtida generationer. Och dessutom känner sig nöjda, för att de har "ambitionerna."
Ni är ena fega jävlar.

Lords Prayer

som små fragment lever det kvar som tatueringar i asfalten
jag kan söka upp de där gatorna än i dag
och där dina spår en gång hettade upp ytan
vill jag sätta mina fötter
uppe vid centrum där fasaderna är skavda
kan jag ändå framkalla bilderna
få vitala stötar av vibrationerna
i skyltfönstret ser jag in i spegelbilden
så långt borta så nära
ser jag att det är du

En Tanke Om Att

Det är som om min egen signatur har stängt alla dörrar. Jag hör hur det ekar i tomrummet, hur frosten sakta har tagit över, hur omöjligt det har blivit för mig att lyfta mina egna armar.
Jag känner hur tungt allt har blivit. Hur alla mina rörelser möter mig med dubbelt motstånd.
Och här utanför rasar stormen vidare, på sin alldeles egna scen. Det är kompromisslöst och enkelt, inga genvägar. De kallar den för Xynthia den här gången, och även om vi bara får se och känna på efterskalvet, så är den vacker.
Jag känner att jag borde skjuta in lite otyglade blodkroppar i mitt omlopp, för att få upp farten, för att åter bli mer direkt.
(Så ett konstaterande); människor som är odirekta gör mig nervös. De kan bara stå där, och få igång den trasiga nerven i mig, den som gör att det börjar klia i mina handflator.
Nu står jag där själv och vet inte hur jag ska ta mig ut. Jag känner mig direkt odirekt, och dörrarna är som sagt stängda.
Var och när tappade jag bort koden? Är den stulen eller har jag inte varit tillräckligt noggrann?
Jag borde låta allt brisera och filtreras. Låta allt det där andra krascha någon annanstans.
Jag kvar på en helt annan plattform.
Med en helt ny signatur.