En stenig brant. En kal stig, knappt trampbar. Det är där jag går, det är där jag rör mig.
Uppför den steniga branten.
Det finns ingenting som rår på den. Den är noggrann, den tillåter och förbjuder. Den klär av min själ vid passagen, den skalar av mig del för del. Det blir en rit, en sorts rening. Man kan passera, göra sig redo.
I tusentals år har den formats där. Av väder, vind. Naturen.
Den har aldrig haft något val, den har aldrig velat något annat. Den är formbar och kommer alltid att vara.
Jag brukar stanna till där och lyssna till tystnaden. Ingen annanstans är tystnaden så enkel. Alla klockor och tjut är som bortblåsta, förbjudna. Du kan ta på det, känna ursprunget, känna din hud läka. Ingen annanstans kan du känna din hud läka, ingen annanstans är blir din hud lika len. Och tankarna likaså.
Ingen annanstans blir dina tankar lika rena.
Ingen annanstans kan man känna vad verklig verklighet är. Ingen annanstans är kontrasten så uppenbar.