*

i huset nedanför

gnisslade gångjärnen

tapeterna hängde ner

tappade mönster

väggarna böljade

som ett öppet hav

och bakom takvåningens fönster

blickade någon ut

sände ut signaler

om en tid som var förbi

och jag försökte få kontakt

men din blick var frusen

inte ens dina kinder

hade någon färg

och löven sedan

som stormen virvlade upp

for omkring över taknocken

och föll ner

som hundra år av oförlöst längtan

Vägval

jag minns hur dunen i min kudde
varnade mig som liten
röster så ljusa så övertygande
och det balanserade mönstret över kinderna

idag hörde jag rösterna igen
de påkallade min uppmärksamhet
ville styra om mitt universum
från en helt annan plats

Fasad

Vandrar i stadens innersta kärna, höstluften ligger klar och hög, dess gränder i skuggor. Och det är som om betongen och asfalten får nytt liv efter mörkrets inbrott. Väggarna samtalar med mig där jag kommer gående, vägarna brer ut sig och ger mer plats.
Det är som om de vill att jag ska stanna kvar. Som om de vill ha närhet, ömhet, någon sorts märklig närvaro.
När natten kommer och idiotismen har lagt sig att vila i sin respirator, då stillar allting ner, ända tills klockorna åter tjuter i gryningen och allt det där obehagliga återvänder. Där, i det stilla, det är där de söker efter samvaro, enkel okonstlad samvaro.
Och det känns som om de vill ha mig som vän. Någon som kan ta hand om dem.

63°N

En stenig brant. En kal stig, knappt trampbar. Det är där jag går, det är där jag rör mig.
Uppför den steniga branten.

Det finns ingenting som rår på den. Den är noggrann, den tillåter och förbjuder. Den klär av min själ vid passagen, den skalar av mig del för del. Det blir en rit, en sorts rening. Man kan passera, göra sig redo.

I tusentals år har den formats där. Av väder, vind. Naturen.

Den har aldrig haft något val, den har aldrig velat något annat. Den är formbar och kommer alltid att vara.

Jag brukar stanna till där och lyssna till tystnaden. Ingen annanstans är tystnaden så enkel. Alla klockor och tjut är som bortblåsta, förbjudna. Du kan ta på det, känna ursprunget, känna din hud läka. Ingen annanstans kan du känna din hud läka, ingen annanstans är blir din hud lika len. Och tankarna likaså.

Ingen annanstans blir dina tankar lika rena.

Ingen annanstans kan man känna vad verklig verklighet är. Ingen annanstans är kontrasten så uppenbar.

Huset

huset drog sig undan
som en skadad soldat
som inget annat ville
än att fly slagfältet

jag hade svårt att ta plats därinne
svårt att orientera mig i rummen
svårt att förklara mina avsikter