Drottninggatan

ser udda existenser
glida fram över plattorna
deras solglasprydda blickar
mot himlens tusen dörrar
och kängorna så flyktigt lätta
balanserar ovanför
de kalkerade drömmarna

Vägs ände

jag såg de tunga andetagen
under asfalten
hur det bildades raviner
i de bortglömda gränderna
hur all tillstymmelse till liv
beslutsamt trycktes undan

från rummen i höghusen
hördes röster
ord utan betydelse
fraser utan adress
och genom fönstren sedan
de övergivna dunen
från de smutsiga täckena
de bildade formationer i luften
singlade sakta ner
kvävde stadens utslocknade nerv

Euphoric

jag kan se mig själv
som yngre
de omärkta linjerna
ovanför min hud
jag kan känna mig själv
som yngre

samma pose
samma tyngdlöshet

jag kan se mig själv
som yngre
textkonvolutet konsekvent vilande
i min hand
hundraåttiograderdeltaslö
och samma febriga nerver
som förr

CaféKaos

de trasiga dörrarna glödde i natten
stod på glänt och lockade in
de nedsövda själarna
innanför gjorde rummen plats
skapade ordning i kaoset
sopade rent borden
från aska och bensin
skakade åter liv
i de brinnande krediterna

Streberman

jag såg duvhöken på håll
hur den kom upp bakom din rygg
slog sönder stadens silhuett

hur den pressades samman
av tryckvågorna
från citys skenande avarter

hur den parerade
vek undan
och sakta lyfte mot skyn

hur den sedan grandiost
cirklade kvar ovanför dig
smälte in
i dina självupptagna planer