I ljuslyktans sken

folktomt och öde
regnet hade stängt ner staden
du centrerade dig själv
rörde dig svagt åt höger
såg så framåt
upp mot torget
bort mot asfaltens slut

och du skrek till
lät orden rulla mellan husväggarna
så stort och brutalt rullade de fram
fastnade på husfasaderna
som svarta löv om hösten

En nästan öde blogg.

Jag vet inte vad som hände. Men sidan slumrade till. Visste inte riktigt vart den skulle ta vägen. Men nu är hösten här, och allt det där andra återvänder. Allt det där som sätter igång och styr en dit, ditåt där dikterna så småningom landar.

Har jag någon ny bok på gång? Nej. Har jag dikter som ligger på lager och bara väntar på att plockas upp igen? Hm, några få. Så, utsikterna är inte goda för tillfället, men jag låter tiden ha sin gång. Och i väntan på det, ett försök.

i drömmen blev jag långsam
jag rörde mig på de trånga gatorna
men kom ingen vart
sedan längre ner 
bortanför bron
kom ett litet barn emot mig
blåste undan allt elastiskt
strödde is på asfalten
banade väg för mina kängor

Well

Tillbaka i staden. Ingenting tycks gå vår väg i år. Igen..

Jag såg ju bollbanan från L2. Att den skulle gå in.

Och Alvbåge. Det var ditt hörn!

Takdropp

Förkylningar som inte ger sig, som ger igen, som spinner i huvudet. De är inte lätta att umgås med. Alltid vid fel tidpunkt, aldrig korrigeringsbara. Ringer samtal till flyttfirman; är allt klart inför morgondagen? har ni täckpapp? lådor? motfrågor; hur många hyllmeter böcker har ni? hur mycket porslin? hur mycket mycket? Ja, det är mycket.

Ringer Persiennfabriken, varför ringer de inte tillbaka? Har de så jävla mycket att göra så de inte kan ringa tillbaka? Persiennerna måste in, hur ska man annars kunna sova? Kanske att det mörkaste november sedan urminnes tider, kan rädda oss, åtminstone ett par dagar. Men jag förutsätter att de ringer upp. Idag.

Nya möbler beställda; soffor, bäddsoffa, hyllor, garderober. Nytt boende, nytt kvarter, nytt nytt. Men för balansens skull även möbler med en historia. Har tittat på en köksgrupp av Carl Malmsten. "I naturen finns inga skarpa kanter", menade han. Det är det man vill åt. Slipa av. Man måste kunna röra sig också.

Takdropp utanför. Frost i natt. Men när kommer snön? Det känns som november har lurat kroppen, det kommer ingen snö, det blir en grön vinter, det blir en grön jul. Det är känslan just nu. Men man vet ändå. Innerst inne.

Inte är jag sugen på kaffe heller. Det får bli honungsvatten. Eller glass. Det sägs att glass lenar halsen. Det är värt ett försök.

Snornovember

Det sägs att november är poeternas månad. Kanske har det nåt med den mörka dysterheten, med löven i vinden eller med nollstrecket att göra. Vem vet?
För mig är det klädernas månad; ingenting kan jämföras med höstkläderna i november. Dr.Martens på fötterna, svart, grått, vinrött, grönt, beige. Signalerar en uppryckning. Från vadå? Ja, om sommaren kommer man undan med vad fan som helst, bara solen skiner.
Känns det som.

Nu har förkylningen tagit över istället. Går omkring i mysbyxor som Beppe Wolgers bland trasdockorna. Jag känner mig inte som Thåström idag.
Har suttit, legat, stått i telefonkö en stor del av förmiddagen. Som om man inte hade annat för sig. Men saker och ting har blivit gjorda, jag har lastat av. Blivit lite lättare. IT-supporten på Uppsala kommun. Hade de inte kunnat ge mig ett annat tillfälligt lösenord än hej123? Vart har fantasin tagit vägen?
Å andra sidan har väl Uppsala kommun aldrig gjort sig kända för att ha fantasi. Eller humor.

På fredag flyttar vi till en ny lägenhet, en våning. Det blir väl det när man överstiger 100 kvadrat? Jag kommer inte att sakna mycket här. Den där vattenskadan och föreningens styrelses misshandel av oss innan vi flyttade hit, har legat som ett mörkt täcke över hela tillvaron här. Jag önskar att jag hade gjort en Eric Cantona, sökt upp var och en i den dåvarande styrelsen, ringt på och tittat de rakt in i ögonen, och sagt I-d-i-o-t. Till var och en. I tur och ordning. Varken mer eller mindre.

Sa hej då till tvättstugan i varje fall. Kändes lite vemodigt när jag stängde igen dörren. Måste vara alla de timmar som vi delat, all smuts som blivit ren.
Och nu då? Väntan. Väntan på att den här förbannade förkylningen ska gå ur kroppen. Gjorde ett tappert försök i morse, rakade mig, filade fötterna, smorde in, fräschade upp mig helt enkelt. För att känna mig frisk, lura kroppen lite.
Det misslyckades.