*

den långsamma natten
läkte mina armar
tog bort den obegåvade ivern
att hela tiden greppa efter
det ogreppbara

tog bort den slaskiga jakten
på det förbrukade

den långsamma natten
fick blodet tillbaka i banorna
värkte så hårt
suddade ut dygnet
och spred en mosaik av timmar
omkring sig

*

mannen på andra sidan allén
cirklar planlöst runt
han hör inte helikoptern
ovanför sitt huvud
han bryr sig inte om ropen på hjälp
han hör knappt asfalten
som ber honom att ta ett kliv åt sidan

*

såg i ögonvrån en overklig skepnad
som en dag utan ljus
som en röst utan ord

genom min kropp kom det i vågor
som om ingenting var nära
som om allting var förlorat
ändå var det som om de tomma ögonen
försökte säga mig något
göra mig uppmärksam på det självklara
sekunden senare var det borta
och det satte sig i mig

som en våldsam eld
satte det sig i mig

I ljuslyktans sken

folktomt och öde
regnet hade stängt ner staden
du centrerade dig själv
rörde dig svagt åt höger
såg så framåt
upp mot torget
bort mot asfaltens slut

och du skrek till
lät orden rulla mellan husväggarna
så stort och brutalt rullade de fram
fastnade på husfasaderna
som svarta löv om hösten

En nästan öde blogg.

Jag vet inte vad som hände. Men sidan slumrade till. Visste inte riktigt vart den skulle ta vägen. Men nu är hösten här, och allt det där andra återvänder. Allt det där som sätter igång och styr en dit, ditåt där dikterna så småningom landar.

Har jag någon ny bok på gång? Nej. Har jag dikter som ligger på lager och bara väntar på att plockas upp igen? Hm, några få. Så, utsikterna är inte goda för tillfället, men jag låter tiden ha sin gång. Och i väntan på det, ett försök.

i drömmen blev jag långsam
jag rörde mig på de trånga gatorna
men kom ingen vart
sedan längre ner 
bortanför bron
kom ett litet barn emot mig
blåste undan allt elastiskt
strödde is på asfalten
banade väg för mina kängor