Torget

På en stol, på en uteservering. Runt omkring honom, ljudet från en stad, ett sorl, ett massivt täcke som tränger sig på, som kräver närvaro. Det är någonting med luften som han måste ha. Som han inte kan vara utan. På den där stolen, på den där uteserveringen, i den där staden. Det är där han sitter. Dag ut och dag in. Från tidig vår till sen höst.

Och han har sett allting. Riddarna i sina rustningar, som skenat över torget, astronauterna som landat på Strandbergska husets tak, de nakna kvinnorna och männen som inte verkade rädda för någonting, sönerna och döttrarna som ledde sina föräldrar bort från galenskapen, och han har sett regn, oceaner med regn, och gudarna ska veta att det inte alltid varit lätt, men han har suttit där, noterat hur värmen och medmänskligheten sakta sipprat ut, ersatts av cynism och galenskap, han har sett hur landet Sverige sakta förändrats, hur torget bara har fått finna sig i omständigheterna hur än jävla mycket det har stretat emot, men det har inte funnits något stopp, ingenting som har kunnat hejda den totala kraschen, när bankvalven plötsligt öppnades upp på vid gavel, när pengarna och guldtackorna for som en okontrollerbar fors över torget, det fria kapitalet fick ensamrätt, gjorde rent hus med allting, svepte bort alternativen, människorna med sina knutna nävar i luften, och ingenting lämnades kvar.

Trött, men ändå kvar. Och han begrundar, tänker igenom, blundar, sträcker på sig, tittar på molnformationerna som sveper förbi ovanför, känner hur vinden kyler ner blodet, hur pulsen liksom stannar av, hur hjärtat pulserar på deltaslö växel.

Och han tänker, hur förbannat märkligt det än kan låta, att det finns en räddning, att det fortfarande finns hopp. Han tänker på barnen. De oförstörda. De med stygn som fortfarande går att sudda ut. Det är på dem han tänker.

På barnen.

*

när sommaratomerna sveper in över staden
och skjuter in sig i varje dels por

när graderna lägger sig på en exakt linje
och sätter stadens asfaltshud i brand

och du vet att natten är
din enda räddning

din enda väg mot de svala punkterna

*

den långsamma natten
läkte mina armar
tog bort den obegåvade ivern
att hela tiden greppa efter
det ogreppbara

tog bort den slaskiga jakten
på det förbrukade

den långsamma natten
fick blodet tillbaka i banorna
värkte så hårt
suddade ut dygnet
och spred en mosaik av timmar
omkring sig

*

mannen på andra sidan allén
cirklar planlöst runt
han hör inte helikoptern
ovanför sitt huvud
han bryr sig inte om ropen på hjälp
han hör knappt asfalten
som ber honom att ta ett kliv åt sidan

*

såg i ögonvrån en overklig skepnad
som en dag utan ljus
som en röst utan ord

genom min kropp kom det i vågor
som om ingenting var nära
som om allting var förlorat
ändå var det som om de tomma ögonen
försökte säga mig något
göra mig uppmärksam på det självklara
sekunden senare var det borta
och det satte sig i mig

som en våldsam eld
satte det sig i mig