*

efter en stund släppte du taget
och lät kroppen falla
genom taket genom rutorna
genom golvet

i virvlar av damm och g-krafter
landade du så på skenorna
hörde gnisslet och det tunga stålet
långsamt försvinna i fjärran

du försökte lyfta på ditt huvud
på dina armar
men allt var cementerat

återigen stilla på rälsen
med en känsla av svaghet
av hopplöshet

som en nedsläckt bangård

*

Jag ser på flaggornas vajande att staden är provocerad

hur den trots värmen och ljuset är på sin vakt

den liksom duckar undan passivt och rakt

och ute på torgen pågår skenande manövrar

där överhettade krediter och kliande fingrar

försöker dölja ett insjuknat ansikte över staden

 

i landet där rasismen proklameras öppet

där rasismen fått fäste i maktens korridorer

står staden kvar som den sista trygga utposten

 

den sätter sitt hopp till de människor

som sett igenom den obegåvade sörjan

som sett svagheten i de hotfulla

och utslätat fega argumenten

 

den sätter sitt hopp till de människor

som vänder ryggen till

när hycklaren ber om offerrollen

Stationsart

Du hade alltid sett på tågstationer som estetiska mästerverk. Ingen annan plats kunde erbjuda de formerna och visualisera det dova ljudet av stål mot stål som långsamt bromsade in eller skenade iväg mot främmande städer. 

Och myllret av människor sedan; hur de rörde sig, alla språken och den befriande känslan av att vara på väg. Ingen stannade någonsin på stationen, ingen bodde där och det var som om den inte hade någon ägare. Som om den var till låns.

Där älskade du att vara. Du kunde gå runt där i timmar, sitta på en bänk och bara iaktta alla människorna, låta alla intryck skölja över dig. Ibland fotograferade du. Mest stålkonstruktioner, de rundade perrongtaken, men också människorna. Du gjorde sedan fantastiska kollage som du tapetserade väggarna med hemma i din våning. På så sätt blev du i drömmen den stationsarkitekt som du aldrig blev.

Ibland var du där på nätterna. När städerna sov, men tiden pågick. Innan allting skakade igång, innan de avelektrifierade kulisserna fick färg igen. Då tog du ner din puls till noll, la dig på rälsen, tyst och stilla, och lät dig födas på nytt. Genom stålet, genom de ljumma luftlagren lät du dig födas på nytt.

Och stationen och tågen lämnade dig aldrig ensam. Platser varifrån du kan ta dig mot världens alla hörn, rymmer inte ensamhet. Känslan hade med tiden blivit din själs transithall. Som ett mjukt och stålvibrerande undantagstillstånd. 

Larm

jag nålade fast henne mot den tunna stolsryggen
exponerade henne för det virvlande solljuset
såg hur allting sög tag i henne
hur allting började gå runt runt

sedan när hon reste sig 

låg uteserveringen i ruiner
bland damm och utspilld sörja
tog hon drömmarna med sig
förpackade i en röd ask av tumult

Ett samhälle.

Ibland ser vi ingeting för att vi ingenting vill se. Vi kryper omkring i våra väl ombesörjda skyttegravar, med densitetstunga betongväggar som skydd och små kuddar av dun strösslade över golven, för att mjuka upp alla tvivel som ändå sipprar in genom de osynliga porerna.

Vi tittar upp, så försiktigt, så långsamt, för att ta del av det som händer utanför. Vi ser stridsvagnarna röra sig i cirklar över torget, vi hör soldaternas klampande bortom gränderna. Och allting går i grått, det är kav lugnt i luften, men i stadens nerver vibrerar det av oro. 

Kan det vara så att vi har blivit lurade? Att det inte alls håller på och fallerar där utanför? Men så länge vi håller oss innanför murarna; vad spelar det egentligen för roll?

Över mitt område bestämmer jag, ingen annan. Över mitt område har jag kontrollen, ingen annan. Över mitt område behöver man inte säga så mycket. Det är som det är. Och det är precis så som jag har lagt ut designen. Varje sak, varje syreatom har sina bestämda banor och linjer. Ingenting är slumpmässigt placerat i rummet.

Så, jag lägger mig på kuddarna av dun. Ligger till mig. Kan känna den hårda betongen under mig. Den är sval, nästan kall, men den är fast och orubblig. Ovanför mig sveper molnen förbi som kastrerade drömmar. De är inte döda, men obrukbara i realiteten. Men drömmar är drömmar, och de kan man forma hur man vill, hur kantstötta de än är. 

Jag tror att helikopterplattan på sjukhusets västra flygel har krympt. Ljudet är inte längre detsamma när rotorbladens luftströmmar trycker in mellan väggarna. Däremot är landningarna mer frekventa. Det är som sagt oro i luften.

När jag tänker på det hela, är det som om alla fundament som har byggts upp, nu svajar betänkligt. De är på väg ner. På väg att falla. Men inte hos mig. Där är allt konstant. Så länge jag inte avviker från schemat. Ja, jag kallar det så, schemat. Det känns formellt och som någonting jag känner igen. För det är just det som allting handlar om; att känna igen, att vara vaken, att ha koll på vägarna och alternativen.