*

kommer uppför backen mot de gamla kvarteren
jag ser och hör hur fasaderna pratar till mig
bjuder med mig på en livslång historia

och det värker i mina fingertoppar av
blodrött släktskap
som om jag vore en del av det hela
som om jag vore en tvåhundraårig man
med en tonårings själ och hjärta

en stad som jag under tjugotre år
inte hade någonting med att göra
har blivit min

den har kommit till mig
ristat in sitt namn på min hud

*

asfalten kanske är din chans att komma undan

genom att förvandla dig till svart damm

sprida ner dig i varje por

ner i varje millimeter av ojämnhet

och sedan hålla dig blick stilla

 

men de skulle se svallvågorna på gatorna

den veckade svarta mattan du inte hade räknat med

och sedan locka dig upp mot staden

med strössel och neon

med skönhet ingen nu levande människa

skulle kunna stå emot

 

de skulle erbjuda dig fri lejd och en påse pengar

de skulle fukta sina läppar och nästan omärkligt

viska dig några ord av Michael Strunge

tills du åter stod där utanför porten

i din favoritrock och dina glaserade kängor

med huden penetrerad av misslyckade flyktförsök

*

den tusendelen av en sekund
när det lämnar hjärnan
ut i fingrarna
ner på tangentbordet
jag hade önskat att jag kunde skriva
pennan
men det är tangetbordet
det är så det ser ut idag
hos mig
tangentbordet
sedan hur orden bildas
formas
blir till meningar
fullständiga
ofullständiga
men det bildas ord
som går över i bilder
olika bilder
olika bilder i olika huvuden
då har orden gjort sitt
men oftast bara försvinner de
faller ner över bordet
studsar vidare på golvet
som en svetsloppa
som falnar och dör
vidare ut i rymden

*

det snöblandade regnet målar om staden
klär den i ostämda mollackord
borta är skuggorna från alla leenden
borta är de lögnbärande konversationerna
om allt det där som får nytt liv varje vår

men husfasaderna nere i city rör inte en min
de hör de elektroniska pipen från terminalerna
signalerna om att allting är som det ska
att hjulen rullar och neonen bländar

att hjulen rullar och att våren kommer
tids nog

Vibrationskänsligt område

vibrationskänsligt område runt kamphavet
de motortunga bilarna på den oförstörbara gatstenen
den briljanta dottern av rock
som hänger så nonchalant vid busshållsplatsen

snett över gatan den new york-klingande dörren till caféet
den kränger till inför varje van gäst som passerar in
som första raden i en roman och en biljett till det djupaste kaffet i stan

och ambulanserna sedan
som förvrängt g-kraftsstål skenar de förbi
en efter en efter en
och i skydd av larmet och blåljuset hastar de skygga förbi
bort från solen och de reflextäta fönsterrutorna ovanför
in bakom anonymsäkrade solglas vidare ner mot city

vibrationskänsligt område runt kamphavet
de stegar dina gator
lämnar kvar sina helena berg-inspirerade foton
och låter håret blåsa fritt för vinden