Jag modifierar mig själv.

Jag kom till slut in i en återvändsgränd. Det tog stopp. Och jag har förlikat mig med att så får det vara. Men nu har jag tröttnat på detta fingrande på telefonen, att ständigt ha koll, att ständigt göra sig hörd och synlig. Jag har tröttnat på flödet. Den politiska "debatten", förminskningen och hånandet av andra människor, raljerandet, överlägsenheten. Och reklamen. Förmodligen har jag också tröttnat på mig själv, kanske har jag tröttnat på det hela som fenomen, det har bara blivit drygt. Det är en helhet jag har kommit att ha väldigt svårt för. Från och med nu kommer jag bara att använda den här hemsidan. För att skriva dikter, skriva om samhället, skriva om vad som faller mig in. Fotboll och musik kommer ni förmodligen inte undan. Men Twitter, Instagram och Facbook är ute. För nu. Apparna raderade.

Möjligen tycker ni att det är lite caveman över det hela, men så varsågoda. Jag kanske är lite caveman? Jag harmonierar nog inte riktigt med den här världen, som aldrig tycks stå still, som aldrig har mer än en tusendel över till nästa klick och den stora dosen av självbekräftelse. Allt blir så ängsligt, eller som mannen på pendeln uttryckte det, lite för skitnödigt. Men det är min känsla och uppfattning, och jag dömer ingen för att göra precis som den själv vill. För mig känns det just nu som en nödvändighet att bryta av.

Samtidigt tycker jag om att ha kontakt med alla gamla och nya vänner, men ska man inte kunna ha det ändå? Kommer ni att kika in här, och säga hej ibland? Skriv något i kommentarsfältet, kommentera något inlägg. Annars så finns jag på mail (se adress under kontakt). Vill ni ha telefonnummer så maila bara. Sms funkar ju också fortfarande liksom Messenger. Ring eller hälsa på! Det skulle ju vara oerhört modernt i sammanhanget. Se vilka möjligheter ni har! Säkert är att jag kommer att sakna den dagliga kontakten med många av er.

Tidigare idag snubblade jag över den här sidan http://www.letsbegamechangers.com/ , och möjligen hjälpte det mig på traven. Man kan säkert säga en del om Essena och hennes liv och beslut, men ta gärna tid och se de olika klippen från de senaste dagarna. Hon har många poänger, och det finns en stor portion sorg över det hela. Och jag tror att delar av hennes mosaik landar som en nagel i ögat på ganska många, främst unga människor. Men det är världen av idag, och alla möter vi våra egna upplagor av densamma och får parera utfallet bäst vi vill. Har vi tur landar vi i vår egen verklighet.

Det är där jag är och befinner mig. Säkert ni också. Och då förstår vi varandra. Själv har jag rehab att tänka på, att träna och komma tillbaka efter knäoperationen. DET är vad som upptar min tillvaro nu. Och Vinyler (på tal om caveman..). Så otroligt mäktigt att lägga på en platta och luta sig tillbaka. Det ljudet. Den känslan. Jag har investerat i det. Pengar, och nu kanske jag även får mer tid? Den som lever får se. 

Och nej, jag har inte blivit religiös. Bara snuddat vid någon form av, puh..., andlighet? Eller en avig konstform från förr. Eller någonting åt det hållet.

*

vi viker av vid smultronstigen
den där allting blommar året om
den där drömmarna alltid har lyckliga slut
den där klockorna sjunger om natten

vi går längs med det färgglada strösslet
hör hur det knastrar under våra bara fötter
ingenting som är svart kommer upp till ytan
allting är chokladhjul och mjukglass

ändå hör jag kugghjulen som arbetar därunder
jag hör industrier och bankernas rop på mer
det är kapitalets anarki som går bärsärkagång
de har släppt allting nu

tillbaka vid vändplanen
du strålar mot mig som en sol en morgon i maj
dina fötter är klibbiga av strössel
du ber mig om att vända tillbaka

jag tar din hand och går
vi går bort mot det västra fallet
och vi hoppar av
bort från världen som inte klarade av friheten

som inte klarade av att bemästra girigheten
som blev ett vulgärt och dreglande rovdjur

vi hoppar av
och landar på en mjuk bädd av evighetssöta smultron

*

jag stod förbluffad över ditt sätt
att parera din naiva nakenhet

du spottade ur dig fraserna
så nonchalant
så elegant

det var det vackraste
och det brutalaste jag sett

du stal de tyngsta applåderna
vände och gick

*

det var ju sagt

att vindarna i maj skulle vara mjuka

nu far de fram över staden

som desillusionerade soldater

inga rundade hörn

inga värmeslingor i fyndkorgarna

frågetecknen hänger som druvor i klasar

från den mörka himlen

vad eller vem bär ansvaret

när till och med plattorna på torget avvaktar

*

att vara i ständig opposition

tar på krafterna

att ständigt manövrera nävar

i alla väderstreck

att se alla och envar

rakt in i deras cyniskt nollställda ögon

jag sluter mig nästan omärkbart

tillbaka till utgångspunkten

tillbaka till panncentralens tak

där allting började 

där allting en gång tog form

men nu känns barrikaderna för långt borta

timmarna känns för snabba

och huden andas bleka fotografier

mina ord faller i trapphuset

slits ner under grovmönstrade skosulor

rinner skakade ut på gatan

för trötta för ännu ett uppror