En kväll med Joel Alme, Katalin Uppsala.

Det är svårt att inte tycka om Joel Alme. En varm människa som trots den brokiga uppväxten i en familj och kamratkrets där spriten vann stort, står där med rak rygg. Han bjuder på sig själv, berättar om minnen från förr, om Göteborg, om släkten och vänners svårigheter med att få livet på de rätta vägarna. Efter en lite trevande inledning så lyfter det, och tillsammans med bandet och publiken skapar han en närmast lekfull stämning, mitt bland alla svåra ord som ska broderas ut.

"Att köpa tillbaks dagar som gått/ det har ingen någonsin fått/om jag fick en chans/skulle jag betala"

Tyngdpunkten läggs på senaste albumet "Flyktligan", hans första svenskspråkiga album efter tre album på engelska. Joel säger själv att det inte bara är en "bekännelseskiva", utan lika mycket en hyllning till de som klarat sig, som knogat vidare. Varvat med några låtar på engelska svettas bandet igenom spelningen, som är över på drygt en timme. Röda bolaget, backa tiden, I väntan på de stora orden och Våran sort är kvällens bästa stunder.

Ordinarie set avslutades med A Young Summer's Youth, som vi rättrogna känner som Snart skiner Poseidon och IFK Göteborgs inmarschsång. Och Joel avslutar leende med orden:

- Till den här sången väljer ni själva vilken version ni vill sjunga..

Bandet kommer tillbaka in på scenen och  avslutar med en knäckande briljant Aldrig bra på livet. Joel kliver av, upprymd och märkbart nöjd. Säga vad man vill, om livet, om svunna tider. Om samtiden. Men det här är han förbannat bra på.

Horse Dance.

Sitter och planerar en dragning för Uppsalas gymnasierektorer som går av stapeln i eftermiddag. Och jag lyssnar på Josefin Öhrn + The Liberations nya Horse Dance.

I torsdags var det en intervju med Josefin i DN, och där berättade hon sin historia. Om hur hon som 16-åring började spela gitarr och skriva texter. Fascinationen för det repetitiva hade hon med sig sedan länge, och på gymnasiet utforskade hon det vidare genom foto- och videokonst. Hon har tillsammans med Fredrik Joelson fått allt detta att smälta samman i ett underbart psykedeliskt landskap. Josefin själv hoppas att lyssnaren ska nå ett annat tillstånd, där musik, färger och bilder bygger en helhet. Kanske hamnar jag där själv när skivan har fått sätta sig.

En annan fråga är om rektorerna för gymnasiet kommer att nå ett annat tillstånd under min dragning i eftermiddag? Jag tror nog att jag får ha något mer rimliga ambitioner än så. Eller ska jag plocka med gitarren, och sjunga fram dragningen? Vore onekligen nyskapande i flodvågorna av trista och sövande PowerPoint-presentationer.

Två steg fram ett steg bak.

Träffade sjukgymnasten idag. Mycket mätningar och böjningar. Svullnaden har gått ner på ett bra sätt, ingen värmehöjning eller annat märkligt. Så långt. Han var till  och med lite imponerad över rörelsen. 

Sedan blev det märkligt. Hjärnan har ingen kontakt med främre lårmuskeln. När jag tror att jag spänner den, spänner jag höften. Foten åker inte uppåt när jag spänner och samtidigt pressar ner knävecket, utan neråt.. Inte jätteovanligt i samband med operation, men det innebär ett gediget rehab-program. Träning 8 gånger om dagen i två veckor. Så nog har man att göra allt. 

Annars har stadens lag precis spelat 2-2 i det Allsvenska kvalet mot Falkenberg. Det ser mörkt ut, men chansen finns absolut att äntligen få se Blåvitt på Studenternas. Bara en sån sak.

Att drömma sig bort i höstens färgskalor.

Onsdag betyder skivrecensioner. I DN och UNT. Jag brukar nöja mig med de två tidningarna. Skumma över genre, se om jag hittar något intressant. På senare tid har jag hittat tillbaka till elektronisk musik, gärna med industriklanger. Eller hittat tillbaka, jag har hittat dit via gothen, synten och punken. En lång vandring. Kan man smälta samman dessa tre, blandat med en lagom dos monotoni och långsamma toner, då landar man liksom i svensk höst när den är som allra vackrast. Det framkallar bilder. 

Kite är förmodligen det bästa svenska bandet just nu, och deras True Colours från VI är essensen av briljans. Och idag hittade jag två artister till som släpper nytt i dagarna, Nicole Sabouné och Josefin Öhrn + The Liberation. Det var en sån dag idag, som gjord för de tonerna. Bara hoppas de släpps på vinyl också. 

Annars är den här värmen, de här soliga dagarna som lyft hösten märkliga. Hur länge ska det hålla i sig? Det måste ju slå tillbaka. Tids nog. En riktig jävla snöstorm vore underbart på sitt sätt. Så man kan gå vidare. Och inte tro att den här hösten ska vara för evigt.

Jag modifierar mig själv.

Jag kom till slut in i en återvändsgränd. Det tog stopp. Och jag har förlikat mig med att så får det vara. Men nu har jag tröttnat på detta fingrande på telefonen, att ständigt ha koll, att ständigt göra sig hörd och synlig. Jag har tröttnat på flödet. Den politiska "debatten", förminskningen och hånandet av andra människor, raljerandet, överlägsenheten. Och reklamen. Förmodligen har jag också tröttnat på mig själv, kanske har jag tröttnat på det hela som fenomen, det har bara blivit drygt. Det är en helhet jag har kommit att ha väldigt svårt för. Från och med nu kommer jag bara att använda den här hemsidan. För att skriva dikter, skriva om samhället, skriva om vad som faller mig in. Fotboll och musik kommer ni förmodligen inte undan. Men Twitter, Instagram och Facbook är ute. För nu. Apparna raderade.

Möjligen tycker ni att det är lite caveman över det hela, men så varsågoda. Jag kanske är lite caveman? Jag harmonierar nog inte riktigt med den här världen, som aldrig tycks stå still, som aldrig har mer än en tusendel över till nästa klick och den stora dosen av självbekräftelse. Allt blir så ängsligt, eller som mannen på pendeln uttryckte det, lite för skitnödigt. Men det är min känsla och uppfattning, och jag dömer ingen för att göra precis som den själv vill. För mig känns det just nu som en nödvändighet att bryta av.

Samtidigt tycker jag om att ha kontakt med alla gamla och nya vänner, men ska man inte kunna ha det ändå? Kommer ni att kika in här, och säga hej ibland? Skriv något i kommentarsfältet, kommentera något inlägg. Annars så finns jag på mail (se adress under kontakt). Vill ni ha telefonnummer så maila bara. Sms funkar ju också fortfarande liksom Messenger. Ring eller hälsa på! Det skulle ju vara oerhört modernt i sammanhanget. Se vilka möjligheter ni har! Säkert är att jag kommer att sakna den dagliga kontakten med många av er.

Tidigare idag snubblade jag över den här sidan http://www.letsbegamechangers.com/ , och möjligen hjälpte det mig på traven. Man kan säkert säga en del om Essena och hennes liv och beslut, men ta gärna tid och se de olika klippen från de senaste dagarna. Hon har många poänger, och det finns en stor portion sorg över det hela. Och jag tror att delar av hennes mosaik landar som en nagel i ögat på ganska många, främst unga människor. Men det är världen av idag, och alla möter vi våra egna upplagor av densamma och får parera utfallet bäst vi vill. Har vi tur landar vi i vår egen verklighet.

Det är där jag är och befinner mig. Säkert ni också. Och då förstår vi varandra. Själv har jag rehab att tänka på, att träna och komma tillbaka efter knäoperationen. DET är vad som upptar min tillvaro nu. Och Vinyler (på tal om caveman..). Så otroligt mäktigt att lägga på en platta och luta sig tillbaka. Det ljudet. Den känslan. Jag har investerat i det. Pengar, och nu kanske jag även får mer tid? Den som lever får se. 

Och nej, jag har inte blivit religiös. Bara snuddat vid någon form av, puh..., andlighet? Eller en avig konstform från förr. Eller någonting åt det hållet.