SÄG MIG

Jag sitter i klassisk rymd. Bakom mig en scen där storheter levererat.
En gång i tiden. För mycket länge sedan.
Framför mig en hop av muskelmunnar. Jag iakttar och allt flyter ihop. Det är som ett monument över den totala uppgivenheten.
Jag reser mig upp och ger mig av. Säger hej till en själsfrände, och vandrar ut i juninatten.
En timme efter midnatt somnar jag i mitt gamla pojkrum.

Som en utslocknad tussilago.

LOST

01.26: Jag sitter i rundeln av hörnsoffan, i mitten. Med vidvinkelsyn ser jag er alla sex framför mig. Vi manifesterar livet. Först i morse slog det mig hur nära lösningen vi var.

Jag inväntar det definitiva nejet. Någonting säger mig att det är just det som kommer att levereras. Det berör mig i min oberördhet.

Var på min sons sommaravslutning idag. Han är fem år, och jag ser mig själv där uppe på kullen. Det pulserar värme i mig från hjärtat, och fyller mina tårkanaler till bredden.

Det är någonting med kusten, med havet, luften där ute, med vinden, ljudet av vågorna som rullar in mot klipporna. Avsaknaden av pulsen, nerven från staden.
Det väcker en ådra i mig att vilja stänga av; att isolera mig, att vända allt ryggen och gå in i mig själv, och bara försvinna.
För en dag eller två.

NIVÅ TVÅ

långt där nere ser jag botten
jag ser igenom strömmarna
som tunna trådar
så lätta och flyktiga
viker mitt synfält
långsamt uppåt
ändrar vinkeln
ändrar förutsättningarna
sedan ser jag toppen
viker av

och är där

ANTIALLT

– Du är för närvarande nummer två. Jaha, och vad fan menas med det?
Jag tänkte säga det, men jag sa det inte; men jag har aldrig varit nummer två.

En riktig storm är vad jag behöver. Både fysiskt och själsligt; storm ute, storm inne, storm i glasen.
Idag är jag låg, antisocial, trivseldefekt. Jag ska avsäga mig alla sociala sammankomster de närmaste dagarna, bara för att vara på den säkra sidan. Avslutningen i morgon är bara något jag stökar av. Sedan hem. Och bara lämnas ifred, med det som är mitt, med det jag själv har valt. Och njuta lite av tillvaron.
Ni trodde kanske inte att det var möjligt att njuta i trivseldefektens vaccum, men där har ni fel. Det går att vända på allt. Om man gör det på sitt eget sätt.

Sedan semester framför mig. Två månader. På fredag upp till Gästrikland igen. Jag och barnen, L kvar i stan, semester först en vecka efter midsommar. Sedan hela familjen samlad igen.
Sommar. Sol, värme, regn, kallt, storm eller vad? Väder lär det ju bli i vilket fall som helst.

Och med UVB SPF 8 bör väl allting ordna upp sig.

DE LINJERNA

Jag har precis städat min dotters rum. Och jag vet, hon är åtta år, hon borde ha gjort det själv, hon brukar göra det.
Åtminstone ibland.
Men emellanåt passeras en gräns. När saker och ting måste göras.
Och jag vet inte vad det är hon gör därinne, men det är ett motstånd man möts av när man kommer in och ska sätta igång. Det är en sak om det bara skulle vara ett stort kaos, men där inne är det inget ordnat kaos, det finns inga linjer i detta kaos, hela rummet är en distraktion, och det är det som gör en städning i hennes rum till en mycket sällsam upplevelse.
Ingenting är trasigt där inne, men det vittrar liksom ner. Breder ut sig.
På nåt konstigt sätt.

Till slut är man ändå klar, och då är allt som det ska vara igen.
Linjerna synkar.
Mycket märkligt.
Som att lösa en trasig Rubriks kub.

Som att uppfinna den.