Höst

Den började med ett crescendo på plan sex ett par timmar före midnatt, den smög sig sedan med ett par dagar under klarblå himmel, och i morse exploderade den i rött och gult, frosten och minusgraderna hängde sig kvar och när kristallerna bröt ljuset blev det till ett gnistrande skådespel på fältet nedanför.

Hösten är över mig igen, den höga luften, färgprakten, kylan, den lägger sig i mig, runt mig, den har lagt sig som en tavla över dalen i väster.
Jag står och andas därute.
Drar in luft i lungorna.
Respirerar hösten.

Nostradamus

Från löpet skjuter den finansiella krisen oro in på våra konton, Sarah Palin skickar ut en idiots leende i ett bad av fotoblixtar och det är som om the whole shithouse håller på att kantra, vältra över, snart simmar vi runt i sörjan och undrar vad det var som gick snett, snart står vi på den högsta stenen och viftar med syrgasen för att påkalla uppmärksamhet, för att påkalla någon form av medlidande.
Men någon hjälp kommer inte gå att uppbringa, alla kommer att vara upptagna, på sin kant, fullt upp med att samla ihop skärvorna, fullt upp med att trampa ner grannen för att få det bästa spåret på vägen ut mot friheten, men väl utanför stadsmurarna kommer vi att upptäcka att friheten står där som ett innehållslöst monument över människans galenskap, som en vulgär installation över idiotismens tidevarv.
Och vi kommer att ställa oss frågan varför ingen befriade den fria världen.

Uppsala konsert & kongress 080927

Så sitter han där i blåsvart sken, slår an ackordet och det kommer över mig omedelbart.
Luftstrupen vrids åt olika håll, håret på mina underarmar reser sig, benen försvinner från kroppen, armarna ger upp, tårarna spränger fram och det gör ont, det värker i hela mig, det smärtar av magi, det snurrar runt.

Så sitter han där i blåsvart sken, slår an ackordet.
Den första tonen.
Den vassa eggen.

Sal tretton:två:fem

Det aviserades besök. Hon såg namnet på tavlan i paviljongen, hon kände igen varenda bokstav.
De stod i exakt ordning.
Hon gick in på sitt rum och bytte om, satte på sig sina svarta strumpbyxor, sin gröna kjol, en vit t-shirt och en svart kofta. Håret var uppsatt i en tofs och en sparsmakad linje med kajal gav henne lyftet.
Det var så här hon skulle se ut, som hon alltid såg ut så när det var besök. Det var en bild av henne som de kände igen, så som hon förväntades att se ut, själva prototypen av något som inte längre fanns kvar. Hon tyckte hon kunde bjuda på det, trots att det var mer av ett skådespel än av någon bakvänd omtänksamhet.

Klockan tre gick hon så ut i besöksrummet, och någon kallade på henne, rösten kom från vänster. Hon kände direkt igen ansiktet, hon glömde aldrig bort ett ansikte, men annars var det tomt, likgiltigt, genomskinligt.
Hon satte sig ner i den röda fåtöljen, tog den framsträckta handen och sade hej.
Kvinnan mitt emot öppnade efter en minimal konstpaus munnen, och ut strömmade pratbubblor med mekanisk precision, de landade i hennes famn, for över huvudet, ramlade ner på hennes fötter, de studsade mellan väggarna, de fyllde rummet och till slut fanns inget syre alls kvar att tillgå.
Efter trettio minuter stängdes dörren.
Från sitt fönster såg hon kvinnan gå nerför grusgången bort mot parkeringen bakom allén. Hon släppte ut sitt hår, tvättade noga ansiktet och tog av sig sina kläder, lade de i tvättkorgen, så som hon alltid gjorde, och tog åter på sig sitt vita nattlinne.
Sitt vita nattlinne tog hon åter på sig.
Hon räknade sina andetag med slutna ögon, förberedde sig på att samla ihop alla frågetecken som låg utspridda som svetsloppor över den slitna linoleummattan.

Sal tretton:två:fyra

Den kvällen somnade hon in tungt, och i den återkommande drömmen tog hon åter mod till sig och gick ut i trädgården. Där låg daggen fortfarande kvar i gräset och hennes fötter blev våta.
I sitt vita nattlinne tog hon åter mod till sig och gick ut i trädgården.

Sedan svävade hon som om ovanpå, och kom så ner till dammen och stannade till vid lotusblomman. Som alltid kom den där mannen utan kläder och förklarade för henne att det var en näckros hon fäste blicken på, men vem var han att bestämma över naturen? Vem var han att tilltala henne överhuvudtaget? Vem som helst kunde väl se att det var en lotusblomma.

Hon satte sig så på stenen vid kanten upp mot paviljongen, och dammen låg svart och kall framför henne, hon lät tårna långsamt, så långsamt, glida ner i vattnet. En lätt rysning gick igenom hennes kropp, sedan en känsla av likgiltighet.

Återigen var det någon som kallade på henne där nere i djupet, hon lät sig dras med och i en vacker formationsfigur i slow-motion försvann hon ner i det kalla svarta vattnet.
I det kalla svarta vattnet försvann hon så ner.

02.00 vaknade hon till på tusendelen av en sekund. Hon hörde klockan slå därute i korridoren, hon kände blodet pulsera runt i banor. Hon reste sig hastigt upp och gick fram till spegeln. Hon tittade in i plågade ögon.
Ögon svarta som sot.
Det var så svårt för henne att greppa, att nattlinnet kunde vara så vitt.