Backbuan

jag förlänger sekunderna

drar ut de till långa trådar

drar mig undan dygnet

och tar skydd bakom träden

aktar mig noga för zenitpunkten

bygger upp murar

med nedfallna löv

petar in döda insekter

där ljuset stör ordningen

så kontrollerat och varsamt

drar jag i trådarna

slätar och tätar till

noga med att tiden

inte sipprar ut

*

balanserar på den aviga halvan
parerar både motljuset och vindarna
och rör mig sakta mot målet
tungt stilla och tyst
rör jag mig sakta mot målet

så flackar min blick mot trädkronorna
allt kolliderar med himlen

det gröna blir blått som blir vitt
och de falnade löven applåderar
min desorientering
tungt stilla och tyst

glider jag av kartan

23.59

jag såg hur du försökte röra på dig
din arm som inte lydde
dina ögon som fastnade en sekund försent

du ville hänga dig fast i mina ord
leva upp mitt syre
raklång på det kompakta ekstavsgolvet
fyllde du ut hela rummet

Höst

det måste vara djupet i de här månaderna
det kontemplativa rummet växer
du känner hur du lyfter
hur rörelserna blir mer bestämda
och sedan
stormarna som rullar fram

Sex Pistols

Det sägs att Sex Pistols förändrade allt. De var ett skenande tåg, en vattendelare, ett inkapslat kaos, en ny början.
De spelade endast in en officiell platta, en handfull singlar och brann under knappa två år som rockband. Men de lämnade efter sig avtryck som vi kan känna än idag, i konsten, i attityden och i musiken.
De intog scener under 1976 fast de inte var bokade, steg in i lokaler och pluggade i, spelade tills någon annan pluggade ur. Ryktet spreds, media gick igång och plötsligt var Sex Pistols den monumentala förändring brittiska ungdomar i arbetslöshetens tecken gått och väntat på. Kompromisslösheten som ledord, destroy ett annat, och ingenting var heligt och Jonny Rotten deklarerade att "I hate shit /.../ I want people go out and start something, to see us and start something, or else I´m just wasting my time."
Sex Pistols spelade i genomsnitt var femte dag under sitt första verksamma år, maskinen rullade vidare, ut i Europa, en sväng till Amerika, basisten och gruppens musikaliske motor Glen Matlock ersattes av Rottens kompis och den "ultimate Sex Pistols-medlemmen" Sid Vicious, droger och Nancy Spungen dansade in, tätt inpå Sid och bandet, vilket i förlängningen gjorde det hela fullständigt omöjligt och ohanterbart för samtliga parter.
Bandet mer eller mindre imploderade, Rotten sa tack och adjö efter en spelning i San Francisco 1978, Sid tog en överdos heroin och dog i februari 1979. Det var över och förbi. Och det vibrerade i betongen.

(Återföreningar ger jag inte mycket för, men nämnas kan att jag såg Sex Pistols 2008 på Peace & love i Borlänge, originalsättningen. En freakshow, javisst. Men jag kunde inte låta bli...)