Ett samhälle.

Ibland ser vi ingeting för att vi ingenting vill se. Vi kryper omkring i våra väl ombesörjda skyttegravar, med densitetstunga betongväggar som skydd och små kuddar av dun strösslade över golven, för att mjuka upp alla tvivel som ändå sipprar in genom de osynliga porerna.

Vi tittar upp, så försiktigt, så långsamt, för att ta del av det som händer utanför. Vi ser stridsvagnarna röra sig i cirklar över torget, vi hör soldaternas klampande bortom gränderna. Och allting går i grått, det är kav lugnt i luften, men i stadens nerver vibrerar det av oro. 

Kan det vara så att vi har blivit lurade? Att det inte alls håller på och fallerar där utanför? Men så länge vi håller oss innanför murarna; vad spelar det egentligen för roll?

Över mitt område bestämmer jag, ingen annan. Över mitt område har jag kontrollen, ingen annan. Över mitt område behöver man inte säga så mycket. Det är som det är. Och det är precis så som jag har lagt ut designen. Varje sak, varje syreatom har sina bestämda banor och linjer. Ingenting är slumpmässigt placerat i rummet.

Så, jag lägger mig på kuddarna av dun. Ligger till mig. Kan känna den hårda betongen under mig. Den är sval, nästan kall, men den är fast och orubblig. Ovanför mig sveper molnen förbi som kastrerade drömmar. De är inte döda, men obrukbara i realiteten. Men drömmar är drömmar, och de kan man forma hur man vill, hur kantstötta de än är. 

Jag tror att helikopterplattan på sjukhusets västra flygel har krympt. Ljudet är inte längre detsamma när rotorbladens luftströmmar trycker in mellan väggarna. Däremot är landningarna mer frekventa. Det är som sagt oro i luften.

När jag tänker på det hela, är det som om alla fundament som har byggts upp, nu svajar betänkligt. De är på väg ner. På väg att falla. Men inte hos mig. Där är allt konstant. Så länge jag inte avviker från schemat. Ja, jag kallar det så, schemat. Det känns formellt och som någonting jag känner igen. För det är just det som allting handlar om; att känna igen, att vara vaken, att ha koll på vägarna och alternativen.

*

nedanför kraftledningen har hösten lagt sig våt

så yvig och briljant

så explosionsartad och vacker

där under metallen täcker löven de passerade åren

där kängor koordinerat planlöst

där blickar flackat mellan grenverken

där den gamle mannen åter ler

en plats där klockan aldrig existerat

*

jag hörde det metalliska ljudet

det kom skenande genom kulvertarna

som en rasande demon

steg det mot himlen

spred en mosaik av slagord

över himlavalvet

tömde sig på all elektricitet

och regnade ner på de förlorade gatorna

som en slagen hjälte

*

jag har alltid varit just där
på platsen där staden långsamt vaknar
men idag hittade jag inte dit
jag drogs med i cirklar
runt runt runt
och gud ska veta
att jag försökte ta mig ut
jag försökte slå mig fri
men det var som om
jag suddades ut
det var som om
jag inte längre fanns till
som om staden aldrig varit min

Ett samtal, en monolog.

Ja, ja, jag hör vad ni säger. Jag hör orden, meningarna, fraserna som kommer ut ur era munnar. Men jag har svårt att förstå vad det är ni säger, eller vad ni menar.
Är det någonting vi andra har missat? Eller är det så att budskapet inte har nått fram, att det inte har landat än, tagit plats, knackat på och släppts in?
Vi börjar om från början, vad vad det ni sa nu igen? Förklara, ta det långsamt, gärna i andra termer och med ett något smidigare språkbruk. Ok, kör.

- ...

Jaha, det är alltså så det ligger till. Det är alltså "Jag" som gäller. Inte de andra. Inte tänka på att andra kan ha det svårt, "Jag" har det bra. Gott så. "Jag" har dessutom gjort det alldeles själv, förtjänat min plats, dragit hem stålarna och satt den där piedestalen i trädgården, helt på egen hand. Där kan alltså "Jag" sitta, och göra det fullt välförtjänt. Sedan att "Du" och "De andra" misslyckades, det kan inte "Jag" ta något ansvar för.
Va fan, "Ni" hade väl också chansen själva en gång i tiden? Och sluta lipa för helvete, här tar man ansvar för sitt och det egna. "Jag" måste väl för fan kunna njuta också, utan att få dagdrivare och tiggare uppkörda i ansiktet, utan att höra den där förbannade vänstern och deras jävla tröttsamma tjat om det gemensamma! Och kom nu för fan inte dragandes med solidaritet också, så jävla patetiskt. "Jag" har min fulla rätt att sitta kvar här uppe. Så lägg ner är du snäll.

Och du, visa inte de där bilderna igen. "Jag" vill inte se.