Ibland ser vi ingeting för att vi ingenting vill se. Vi
kryper omkring i våra väl ombesörjda skyttegravar, med densitetstunga
betongväggar som skydd och små kuddar av dun strösslade över golven, för att
mjuka upp alla tvivel som ändå sipprar in genom de osynliga porerna.
Vi tittar upp, så försiktigt, så långsamt, för att ta del av
det som händer utanför. Vi ser stridsvagnarna röra sig i cirklar över torget,
vi hör soldaternas klampande bortom gränderna. Och allting går i grått, det är
kav lugnt i luften, men i stadens nerver vibrerar det av oro.
Kan det vara så att vi har blivit lurade? Att det inte alls
håller på och fallerar där utanför? Men så länge vi håller oss innanför
murarna; vad spelar det egentligen för roll?
Över mitt område bestämmer jag, ingen annan. Över mitt
område har jag kontrollen, ingen annan. Över mitt område behöver man inte säga
så mycket. Det är som det är. Och det är precis så som jag har lagt ut
designen. Varje sak, varje syreatom har sina bestämda banor och linjer.
Ingenting är slumpmässigt placerat i rummet.
Så, jag lägger mig på kuddarna av dun. Ligger till mig. Kan
känna den hårda betongen under mig. Den är sval, nästan kall, men den är fast
och orubblig. Ovanför mig sveper molnen förbi som kastrerade drömmar. De är
inte döda, men obrukbara i realiteten. Men drömmar är drömmar, och de kan man
forma hur man vill, hur kantstötta de än är.
Jag tror att helikopterplattan på sjukhusets västra flygel
har krympt. Ljudet är inte längre detsamma när rotorbladens luftströmmar
trycker in mellan väggarna. Däremot är landningarna mer frekventa. Det är som
sagt oro i luften.
När jag tänker på det hela, är det som om alla fundament som
har byggts upp, nu svajar betänkligt. De är på väg ner. På väg att falla. Men
inte hos mig. Där är allt konstant. Så länge jag inte avviker från schemat. Ja,
jag kallar det så, schemat. Det känns formellt och som någonting jag känner
igen. För det är just det som allting handlar om; att känna igen, att vara
vaken, att ha koll på vägarna och alternativen.
