*

jag stod förbluffad över ditt sätt
att parera din naiva nakenhet

du spottade ur dig fraserna
så nonchalant
så elegant

det var det vackraste
och det brutalaste jag sett

du stal de tyngsta applåderna
vände och gick

*

det var ju sagt

att vindarna i maj skulle vara mjuka

nu far de fram över staden

som desillusionerade soldater

inga rundade hörn

inga värmeslingor i fyndkorgarna

frågetecknen hänger som druvor i klasar

från den mörka himlen

vad eller vem bär ansvaret

när till och med plattorna på torget avvaktar

*

att vara i ständig opposition

tar på krafterna

att ständigt manövrera nävar

i alla väderstreck

att se alla och envar

rakt in i deras cyniskt nollställda ögon

jag sluter mig nästan omärkbart

tillbaka till utgångspunkten

tillbaka till panncentralens tak

där allting började 

där allting en gång tog form

men nu känns barrikaderna för långt borta

timmarna känns för snabba

och huden andas bleka fotografier

mina ord faller i trapphuset

slits ner under grovmönstrade skosulor

rinner skakade ut på gatan

för trötta för ännu ett uppror

*

kommer uppför backen mot de gamla kvarteren
jag ser och hör hur fasaderna pratar till mig
bjuder med mig på en livslång historia

och det värker i mina fingertoppar av
blodrött släktskap
som om jag vore en del av det hela
som om jag vore en tvåhundraårig man
med en tonårings själ och hjärta

en stad som jag under tjugotre år
inte hade någonting med att göra
har blivit min

den har kommit till mig
ristat in sitt namn på min hud

*

asfalten kanske är din chans att komma undan

genom att förvandla dig till svart damm

sprida ner dig i varje por

ner i varje millimeter av ojämnhet

och sedan hålla dig blick stilla

 

men de skulle se svallvågorna på gatorna

den veckade svarta mattan du inte hade räknat med

och sedan locka dig upp mot staden

med strössel och neon

med skönhet ingen nu levande människa

skulle kunna stå emot

 

de skulle erbjuda dig fri lejd och en påse pengar

de skulle fukta sina läppar och nästan omärkligt

viska dig några ord av Michael Strunge

tills du åter stod där utanför porten

i din favoritrock och dina glaserade kängor

med huden penetrerad av misslyckade flyktförsök