Sagt och gjort

Efter en osedvanligt torftig frukost och en snabb dusch satt jag i bilen på väg ner mot Skarholmen. Hade tänkt mig en dag ute vid vattnet, ensam och utsträckt på en klipphäll. Bara jag, ett par böcker, en maskin med musik, laptopen och kylväskan med skagenfyllda tunnbröd och ett par tjeckiska öl. Ungefär allt som krävs för att rensa ut.
Jag kom från Dag Hammarskölds väg och tog en sväng genom området ovanför Almstigen. Bakom en förstärkt övervakad inhägnad bodde Den store politikern, jag kände att jag bara måste åka förbi, se hur det såg ut, se hur han hade landat.
Hade läst om honom i DN för ett par veckor sedan. Han hade gått från den politiska vänsterskalan till den yttersta högern på bara ett par år, bra jobbat för en man med rötterna djupt insnärjda i arbetarrörelsen. I backspegeln såg jag huset försvinna, som ett monument över självbedrägeriet.
Temperaturen nådde nog uppåt 30 grader den dagen, och på eftermiddagen kände jag mig tömd på slaggprodukterna, jag hade fyllt på med nytt bränsle, med ny energi, hade skrivit några rader, badat i den gömda viken efter lunch och syftet med dagen var uppnått.
På väg upp mot bilen fick jag syn på honom. Jag försökte vara snabb och ta en stickare genom parken, men det var redan försent. Han sprack upp i ett överdrivet grin, ropade hurtigt mitt namn och vinkade mig till sig.
– Det var banne mig inte igår! Hur har du det, bor du kvar i våningen? Spelat intresse eller ej, men han var bra osmaklig där med sin nya inövade manér.
Utan att invänta svar fortsatte han på den inslagna linjen.
– Ska du med på en bit mat och ett par smala kalla nere på restaurangen, Sic volo, sic iubeo!
Det var helt enkelt för tragikomiskt för att kunna säga nej.
– Självklart, svarade jag. Det var ju ett tag sedan sist.
Det här kunde bli en minnesvärd kväll. Milt uttryckt.
Vi omfamnade varandra, dunkade rygg som på den gamla goda tiden och styrde kosan mot det magnifika däcket som låg fridfullt och dyrt ut mot vattnet; ljusets flytande motsvarighet.