Jag vet inte om du hörde nåt, eller om du var där. Men jag såg det med egna ögon, jag kände in allt runtomkring. Jag kände in varenda millimeter av det stora.
Men som sagt, jag vet inte om du var där, och spelar det egentligen någon roll?
Jag var ju där. I min värld var jag där ensam.
Själv.
Jag. Var där.
Men det är något som skaver i luften ovanför mig; så en sista gång, du.., hörde du nåt? Var du verkligen inte där?..
Det skulle ändå vara bra för mig att få veta, nu när jag lägger linjerna för resten av de tappade timmarna som försvinner en efter en.
Så du, snälla.. Säg till mig om du var där.
Kanske kan vi göra sällskap hem.
Sorg och saknad kan flytta gränser. Bara för att vi så ändlöst gärna vill.. vackra ord.
SvaraRaderaom du vill är hon där....om du vill...
SvaraRaderaSå fint. Du berör så, Magnus med dina texter!:)
SvaraRaderaKram
Hej
SvaraRaderaNo man is an island...
Tack för dina fina texter!
i-)
Kronologin, mannen. Var du där kan vi göra sällskap...funkar inte. Men kanske ändå, kronologin är en chimär, då kan bli sen och nu kan bli i morron. Så, jag ger mig. Vill du ta en promenad med mig i förrgår känner redan okej. kramar Uno
SvaraRaderaUno: Haha, ja det går att få till det som man vill! Men angående dikten; "Kanske kan vi göra sällskap hem" är egentligen fristående från hela det föregående resonemanget, det är vid ett senare tillfälle, år senare. Ungefär..
SvaraRadera